Fredriksson, Börje – tenorsaxofonist, kompositör

30 juni 1937 – 21 september 1968

Fredriksson-Borje

Han var en särling både musikaliskt och mänskligt, känslig och sårbar bakom en sköld av skepsis och tuff yrkesjargong. Han började som boptenorist men fångades snart av ett modernare tonspråk, inspirerad av John Coltrane och Miles Davis.

Börje Fredriksson föddes i Eskilstuna och började spela dragspel i skolåldern. Som 15-åring tog han värvning vid Svea Livgardes musikkår. Samtidigt som han spelade trummor där, studerade han valthorn vid Musikaliska Akademien. Han vantrivdes dock i det militära och blev civil igen efter tre år.

Ett år senare skaffade han en tenorsaxofon och efter ytterligare ett år fick han engagemang hos Malte Johnsons orkester på Liseberg i Göteborg. Där stannade han halvtannat år, följt av en tid med tillfälliga utommusikaliska arbeten, omväxlande med spelningar i olika band. I början av 1960-talet bildade han en kvintett som snart uppmärksammades och fick god kritik – inte minst på grund av Fredrikssons egna kompositioner och arrangemang.

Fast det var långt mellan engagemangen, och för att försörja sig tvingade han av och till att, i strid med sin musikaliska övertygelse, ta jobb med olika dansorkestrar, inklusive Kettil Ohlssons orkester och Putte Wickmans storband.

Att Börje Fredrikssons musik rönte uppskattning visades när han 1963 tilldelades stipendium av Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund (SJR), men den stora publika framgången uteblev. Han komponerade emellertid flitigt och gjorde bland annat, tillsammans med Lars Färnlöf, musiken till Torbjörn Axelmans filmfars ”Ojojoj eller Sången om den eldröda hummern” (1966).

Han gästspelade i Norge och spelade på Nalen och Gyllene Cirkeln vid flera tillfällen, det senare bland annat med den franske pianisten Henri Renauld. Han framträdde också några gånger i radio och TV. Av olika bedömare blev han ofta jämförd med John Coltrane, som tvivelsutan var en av hans inspirationskällor. I en OJ-intervju 1963 kommenterade Fredriksson: ”Coltrane är en mästare och jag beundrar honom, men jag förstår inte varför folk ofta stämplar mig som en plagiatör. Det är en ruskig stämpel, som lätt gör att man ledsnar. Det är tyvärr alldeles för vanligt med sådana stämplar.”

1966 fick han OJ:s Gyllene Skivan för LP:n ”Intervall” och 1967 ett resestipendium av Konstnärsnämnden vilken 1968 dessutom tilldelade honom ett treårigt större arbetsstipendium. Sin sista tid tillbringade han på ett sjukhem i närheten av sin hemstad. Han dog genom drunkning. En LP med konsert- och radioinspelningar utgavs postumt året därpå och har följts av flera utgåvor, både på LP och CD.

Pianisten Bobo Stenson (född 1944), som framträdde i många av Fredrikssons grupper 1963-68, fick överta Fredrikssons notmaterial efter dennes död och har fortsatt att spela hans kompositioner. En är ”Sister Maj’s Blouse”, som Fredriksson skrev under sin sista sjukdomstid och som så småningom fick ge namn åt en kvartett med Stenson, saxofonisten Joakim Milder, basisten Palle Danielsson och trumslagaren Fredrik Norén, vars repertoar huvudsakligen varit Fredrikssons musik, och åt en cd med denna grupp, inspelad 1993 och 2010 följd av en live-inspelad CD.

 

Artiklar i urval:

Först drev dom bara med mig…, Estrad 7-8/1961
Unga jazzmusiker: Börje Fredriksson, OJ 6/1963
”En jazzmusiker måste kunna berätta”, OJ 2/1967 
”Hans musik lever vidare”, OJ 12/89
”Inte en fras är stulen!” minnesporträtt BrEJKet (Eskilstuna Jazzklubbsmedlemsblad) oktober 1989

CD:

Progressive Moments, 1962-66 (Flash!)

 Börje Fredriksson, Fredriksson Special (Dragon)