Lars Grip tar bladet från munnen!

Intro LarsGrip

Lars Grips kraftfulla ledare i OJ nummer 3 har väckt berättigad uppmärksamhet, bland annat av Sveries Radio.

För att göra texten lättillgänglig och för att ge möjlighet att kommentera publicerar vi den här: 


En vänförening kanske kan rädda OJ!

Om ni inte visste det, kära läsare, så vill jag tala om att OJ har både mäktiga och rika ägare. Eller stiftare som är den formellt korrekta termen, eftersom vi ges ut av en stiftelse – Stiftelsen Orkester Journalen.

Under mina sex år som redaktör har jag uppvaktat våra ägare, SKAP (Föreningen Svenska Kompositörer av Populärmusik), STIM (Svenska tonsättares internationella musikbyrå), Musikerförbundet (musikers fackliga organisation) och SAMI (Svenska Musikers och Artisters Intresseorganisation) ett oräkneligt antal gånger, för att försöka få rimliga villkor för utgivningen av OJ.

Jag har utformat affärsplaner, projekt, och gjort andra försök att få ekonomiskt stöd. Ingenting händer.

Nu lägger jag ner den delen av mitt jobb för att OJ ska få rimliga villkor. Det är meningslöst att fortsätta eftersom våra ägare levererar en gäspning inför tanken på att Sverige behöver ett jazzmagasin. Jag och mina exekutiva medarbetarna ska inte behöva få en ersättning som ligger långt under lagstadgad miniminivå. Eftersom vi inte är anställda utan arvoderade, kan detta pågå in finitum. För att inte tala om våra 30-talet medarbetare som nästan alla jobbar helt gratis.

Arbetsmiljölagens krav på antal arbetade timmar och annat är ett skämt för oss som gör OJ. De som försörjer sig på att skriva, får pinsamt små arvoden. Fotografer och illustratörer har med några få undantag jobbat helt gratis.

Men så inte våra ägare.

Det känns ibland förnedrande.

Är OJ min och mina närmaste medarbetares privata hobbyverksamhet?

Nej.

Sköt blaskan bäst ni gitter, verkar budskapet lyda, från våra ägare, med åtskilliga hundratals miljoner i omsättning. SKAP:s administrative chef, Mårten Karlsson har visat intresse för att ställa upp för OJ, men inte fått något stöd i de olika styrelser han ingår i.

Vad är poängen med att stora organisationer ”äger” OJ, om dom visar ett totalt ointresse? En högt uppsatt representant för en av ägarna frågade glatt för ett tag sedan: ”Är vi en av OJ:s ägare? Det hade jag ingen aning om!”

Hahaha.

Som jag skrev i mitt förra ”Intro” – många älskar OJ, men väldigt få, vare sig ägare, smygläsare eller särskilt många musiker, är beredda att betala några hundralappar (läs prenumerera) för att det ska finnas ett jazzmagasin värt namnet i ett av världens rikaste länder. Dessutom världens äldsta jazztidskrift, något som kanske inte är ett starkt argument, men ändå!

Om någon av våra stiftare hade sagt att de hoppar av, så hade jag välkomnat det, på samma sätt som alla ärliga besked är uthärdliga – då vet man vad man ska förhålla sig till. Men ingen säger något. Våra ägare håller käften på det sätt som den ointresserade gör.

Jag vädjar:

Fega inte. Vill ni hoppa av så gör det nu! Varför ska ni vara med i en stiftelse vars mål ni inte bryr er om? Eller så måste ni ta ert ansvar.

Så har vi en femte ägare: Svensk Jazz (före detta Svenska Jazzriksförbundet). Och då skiftar jag tonläge. För här finns den enda av våra stiftare som bryr sig. De sponsrar OJ med stora belopp varje år, trots att deras budget är mycket mindre än de andra ägarnas.

Utan Svensk Jazz skulle OJ ligga på den publicistiska kyrkogården, då och då uppmärksammad i historieböckerna över nedlagda kulturtidskrifter.

Häromdagen kom ett brev från en läsare. Han föreslog att OJ ska fira sitt 80-årsjubileum på Konserthuset i Stockholm, 2013. Han tycker också att vi ska bilda en vänförening á la Fasching – OJ:s vänner. Tack brevskrivaren, som vill vara anonym. Hellre en vänförening än likgiltiga ägare. Vem ställer upp? En vänförenng är kanske enda utvägen.

Vi hoppas återkomma i nästa nummer av OJ om den vänförening som jag hoppas ska bildas. Till dess, se: www.orkesterjournalen.com.