Ystad: I väntan på Q

QuincyJones

Söndagen i Ystad skulle krönas av kvällens stora hyllningskonsert till och mötet med jazzlegenden Quincy Jones i det gigantiska tältet som byggts ihop med Surbrunnsparken. Men det hände saker även dessförinnan.

På teatern framträdde på eftermiddagen Benny Green trio i en förvånansvärt anonym konsert. Vad jag kunde höra spelades endast eget material och helt nyskrivet sådant, bland annat en hyllning till pianistkollegan Sonny Clark. Här kunde jag möjligen ana en melodi så som jag vill ha det.

BennyGreenTrio

Ben Wolfe på bas tillförde inte konserten mycket. Hittills under festivalen har jag hört massor av trummisar, de flesta rätt högljudda, Ronnie Gardiner (han spelade på lördagen på Ystad Saltsjöbad) undantaget. Greens trummis, Rodney Green, var som Gardiner en nyanserad men ändå väldigt rytmisk slagverkare. Annars mycket ballader avbrutna av väldigt få snabba låtar.

Kanske man för övrigt kunde säga att det lät lite Bill Evanskt om det hela.

Senare på söndagskvällen sjöng Dee Dee Bridgewater till Norrbotten Big Band och valet av tema för denna konsert var naturligtvis alldeles rätt. Dee Dee hyllade Billie Holiday och inledde förstås med Lady sings the bluess. Jag tycker faktiskt att en festival utan inslag av Holidaymaterial inte är riktigt komplett. Vi fick höra Lover man ( i ett mera groovy tempo än vanligt), A foggy day in London town, God bless the child, Fine and mellow plus en kul duett mellan Dee Dee och basisten Martin Sjöstedt.

Norrbotten Big Band visade sig vara ett skickligt gäng men ack så tungfotat och onyanserat. Tenoristen Karl-Martin Almqvist och ledaren/saxofonisten Håkan Broström solade mycket bra och inspirerat. I övrigt godkänt men inte mer.

Vinjett LS

 På utsatt tid, klockan 22 startade så en nästan tre timmar lång parad av Quincy Jones-anknuten musik, Crucifixion march från ljudspåret till Sucksdorffilmen Pojken i trädet till We are the world. Däremellan Ack Värmeland du sköna, Ease on down the road och mycket mer.

Quincy, i hedersgästfåtölj omsvärmad av Anne Lundberg, stod för de verbala inslagen och allt hade väldigt positiva förtecken och man hyllade och tackade varandra nästan in absurdum.

Artisterna var förstås så bra och skickliga man bara kan begära.

FrazierBergstromTolstoyNorby LS

Bohuslän Big Band (bemannat av svensk jazzelit) var det fjärde storbandet under festivalens fyra dagar och det blev varsamt styrt av Bengt-Arne Wallin. Jan Lundgren med trio, sångerskorna Frazier, Tolstoy, Norby och sångaren Joachim Bergström övervakades av den alltid oklanderlige Nils Landgren.

NorbyWallin

Nästan magiskt blev det till sist när Quincy övertog dirigentpulten och till publikens jubel ur sin rockärm trollade fram Stockholm Sweetnin´ och ´The Midnight Sun Never Sets.

QLaser LS

Till sist, jag har aldrig upplevt något i jazzsammanhang så välorganiserat och maxat som årets Ystadfestival och detta Quincy Jones Celebration. Svårslaget onekligen och oroligt undrar man ju nu vad som skall hända år 2013 i Ystad.

Text: Stig Linderoth
Foto: Lasse Seger (utom Benny Green som fotats av Stig Linderoth)