Hedrenius, Björn Erik Görjen ”Gugge” – pianist, orkesterledare, arrangör

2 oktober 1938 – 27 april 2009

Gugge98fotoCL

 Det fanns något religiöst över Gugge Hedrenius förhållande till sin musik. De som ”fattade” budskapet blev som en församling: Gugge var ”pastorn”, hans musiker var ”vittnen”, och alla som lyssnade och dansade inte bara hämtade glädje och kraft utan gav också tillbaka i form av inspiration. ”Man uppgår i någonting, vid underbara tillfällen i en ande”, sa han 1973 i en OJ-intervju.

Gugge var också en stridbar och slagfärdig debattör när det gällde kulturpolitik och etermediernas musikaliska prioriteringar.

Han var född i Malmö men växte upp i Stockholm och kom mer än de flesta att sätta prägel på jazzlivet i staden. Sin första stora orkester startade han hösten 1958 och 1959 började bandet framträda på Nalen. Så småningom byggdes det upp en egen profil.

Gugge berättade hur tagen han blivit när saxofonisten Ulf Andersson under en turné 1963 visat honom på en inspelning med altsaxofonisten Hank Crawford, arrangör och kapellmästare åt Ray Charles. ”Jag började lyssna mer och mer på individerna i orkestern och skriva arrangemangen för dom! Ensembler och solistpartier som kompletterade varandra, stöttade varandra.

Det blev både storband och småband av orkestern, med möjligheterna från båda dessa orkestertyper tillvaratagna. Det var så jag ville ha det.”

 Denna kombinationskonst blev typisk för Gugges orkester, där varje medlem satte färg och prägel: några var trumpetarna Bosse Broberg och Bertil Lövgren, saxofonisterna Göran Östling, Christer Boustedt, Wåge Finér och trumslagaren Ivve Oscarsson. Flera var också med i senare formationer; Finérs altsax var viktig både solistiskt och i sektionen under i stort sett hela bandets historia.

Några lämnade spår i bandet, som fanns kvar långt efter att de slutat – de flesta uppskattade jazzsolister i Stockholm med omnejd (och även flera tillresta, som saxofonisterna Håkan Werling och Håkan Levin), var med under många år. Gugge styrde musiken från sitt piano och framträdde stundom som kongenial solist i litet yvig, utpräglat rytmisk stil.

I början av 1960-talet slogs jazzbetonad musik allt mer ut från den offentliga sällskapsdansen. Det kulminerade för Gugges del när hans orkester 1964 sparkades ut från ett kontrakterat engagemang av en krögare som ansåg, att man inte spelade dansmusik utan jazz. Gugge stämde, och rättsförhandling skedde under spektakulära former på Bal Palais med levande musik som ”bevis” och med tillkallade experter inklusive OJ-medarbetaren Bertil Sundin. När krögaren ville gå vidare till hovrätten skedde förlikning, och musikerna fick viss ersättning.

Fast då hade Gugge redan hunnit tappa sugen. Till OJ sa han uppgivet: ”Det är slut. Noterna ligger och gråter på vinden.”

Men 1972 startade han sitt Big Blues Band, en fortsättning på den orkester han tidigare haft. Däremellan hade han ägnat sig åt universitetsstudier till en jur kand (som aldrig blev klar) och försörjt sig på musikaliskt diversearbete, mest så kallade festvåningsjobb och kabaréer (med Olof Buckard). En sommar spelade han i Rolf Ericsons orkester, som kompade Östen Warnerbring i folkparkerna.

 Den nya orkestern väcke uppmärksamhet – via skiva, även utomlands. Musiken tycktes ge Gugge enorm energi: förutom att han ringde ihop musiker till alla tillfällen (orkestern fanns i flera format och en tid även i särskild västkustupplaga), skrev han närmast maniskt nya arrangemang och drev ett omfattande entreprenörskap som kulminerade i Gugge’s Ballroom.

Tillskyndarna kallades till många lokaler, alla frukter av Gugges kreativitet. Mest minnesvärda är Bal Palais 1978-84 och Strömsborg, som 1984-85 var som ett jazzmusikaliskt tempel. Förutom Big Blues Band (med Claes Janson som lysande sångare) framträdde där massor av andra små och stora kombinationer.

Till orkestern knöt Gugge tillfälliga och långvariga utländska gäster: trumpetarna Willie Cook och Harry Edison, tenoristerna Teddy Edwards och Jesper Thilo, trumslagaren Mel Lewis var bara några. Ja, självaste Hank Crawford gästspelade i orkestern. Och Dicken Hedrénius, Gugges son, som ”pryade” i bandet första gången redan som elvaåring 1978, framträdde som tekniskt driven trombonsolist i fantasifull, högst personlig stil.

Även de sista åren, märkt av sjukdom, planerade Gugge nya projekt. Ett var en bok, som han ville få så många musiker och vänner som möjligt att medverka i. En start var ”Gugges lilla blåa”, ett litet häfte han presenterade i samband med 70-årsfirandet och 50-årsjubileet som orkesterledare på Fasching 2008. Det var en fest där man i publiken även hittade representanter från olika organisationer där Gugge varit engagerad, däribland SKAP, som han även representerade i OJs styrelse.

 Gugges yngre bror Rustan (1942-2008), dragspelare och pianist, framträdde ibland i Gugge-sammanhang och ledde själv ett litet mindre amatörband med några musiker som också spelat med Gugge. Såväl Gugges Big Blues Band som ”Rustanbandet” har på musikanternas initiativ återförenats och framträtt vid speciella tillfällen.

 

Artiklar i urval:

Gugge Hedrenius – Ömhet, kärlek och protest, OJ 4/1973

Plats för svensk extas, DN 24 november 1985

Gugges Ballroom – en rörelse som förstärker livskänslan, OJ 12/1985

Ge jazzen en chans mot fabriksmusiken och discohoppandet, Scen & Salong 1/1988

GHBBB 35 år mitt i musiken, OJ 3/1995

CD:

2 nr i Svensk Jazzhistoria vol 9 (Caprice)

Gugge Hedrenius big Blues Band swings again, Live!!! (Scranta)

Festival Ballroom (Scranta)

Jazz Ballroom Night (Phono Suecia)