Henry Grimes: Solo

Ilkmusic ILK 151 CD/via ilkmusic.com, 155 min.
Grimes b vi. Insp i New York 22 mars 2008.

CD 1 solo 1, CD 2 solo 2

Historien om hur basisten Henry Grimes försvann från musikscenen i slutet av 60-talet och länge betraktades som avliden, för att sedan återfinnas för några år sen har redan hunnit bli en modern jazzmyt. Som sådan innehåller den redan ett flertal versioner av vad som hände och när det hände. Det tycks ändå vara hyfsat säkra fakta att Grimes bas gick sönder under en period när han bodde i Kalifornien. Pengar att laga den fanns inte varför Grimes helt enkelt sålde sitt instrument. Bakom detta anar man att Grimes psykiskt inte var i bästa form, någon nämner bipolär sjukdom (det som förr kallades mano-depressivitet), andra säger att Grimes alltid hade varit en mycket fåordig och tillbakadragen person. Själv beskriver han en stor besvikelse på hela musik- och jazzscenen. Han drog sig tillbaka i ensamhet i ett möblerat rum i Los Angeles, försörjde sig i dryga trettio år på tillfälliga jobb som snickare och vaktmästare och fyllde sin fritid med att skriva poesi bland annat. En diktsamling med titeln Signs along the road har nyligen givits ut.

Efter att socialarbetaren och jazzälskaren Marshall Marotte hittat Grimes i LA 2003 så donerade så småningom baskollegan William Parker en ny bas till Grimes, som efter en kort övningsperiod åter började spela inför publik.

Den mycket aktive och driftige danske trumslagaren Kresten Osgood hörde Grimes i New York och fick idén att göra en soloinspelning. Studiotid ordnades, Grimes dök upp med både bas och en fiol och började spela. Osgood lät bandet rulla och Grimes spelade ostörd i dryga 70 minuter. Efter en kort paus spelades ett andra lika långt set. Båda dessa finns sålunda på föreliggande dubbel-cd, helt oredigerat vad det verkar. Man hör tydligt hur Grimes lägger ifrån sig basen och byter till fiol och omvänt. Hela vägen fyller han på med idéer och infall och melodifragment, några citat från jazzklassiker och annat i ett flöde av musik, som lyckas hålla mitt intresse vid liv genom båda cd-skivorna. Att höra båda i en följd är dock aningen svettigt, varför en fika-paus emellan är att rekommendera. Grimes, som är född 1935, har trots sitt långa uppehåll hittat tillbaka till samma kraftfulla och idérika spel som var hans signum under den förra aktiva perioden under 50- och 60-talen. Henry Grimes är definitivt tillbaka och dessa båda soloimprovisationer är klara bevis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *