Hultcrantz, Torbjörn – kontrabasist

Hultcrantz-Torbjorn

(2 maj 1937 – 18 januari 1994)

Torbjörn Hultcrantz föddes i Stockholm och växte upp i Bromma. Han började spela bas i tonåren och blev uppmärksammad i mitten av 1950-talet, dels som ackompanjatör till Lars Gullin och dels i Jazz Club ’57, den modernt inriktade grupp som bildades av pianisten Claes-Göran Fagerstedt och ventilbasunisten Stig Söderqvist.

Där fanns också saxofonisten Bernt Rosengren och sångerskan Nannie Porres – musiker som Hultcrantz samarbetade med under hela sin bana – samt trumslagaren Sune Spångberg.

Med den sistnämnde kom Hultcrantz att utveckla vad pianisten Lasse Werner 1962 beskrev som ”Europas bästa komp”. De två samspelade fram till 1960-talets mitt som ackompanjatörer till olika svenska musiker och gästspelande amerikaner, däribland Bud Powell under dennes två sejourer år 1962 på nyöppnade jazzrestaurangen Gyllene Cirkeln (då det gjordes inspelningar som senare utgavs på skiva).

De framträdde också med tenorsaxofonisten Albert Ayler som då totalt okänd, vistades i Stockholm och gjorde sin allra första skiva där i oktober 1962 med Hultcrantz och Spåmgberg.

Från 1968 ingick ”Tobbe” i Bernt Rosengrens kvartett med saxofonisten Tommy Koverhult och trumslagaren Leif Wennerström, och från mitten av 1970-talet jämte trumslagaren Erik Dahlbäck i pianisten Per Henrik Wallins trio.

Med Leif Wennerström spelade han i många olika sammanhang, däribland Stefan Isakssons kvartett, en senare upplaga av Wallins trio och på Krister Anderssons Gyllene Skiva About Time (utgiven 1993). Han ackompanjerade också sångerskan Nannie Porres och visartisten Torgny Björk (”Herr T”) på konserter och inspelningar, och när Rosengren på 1970-talet bildade storband, var han dess basist.

En upplevelse avgörande för att Torbjörn blev musiker fick han när han som ung tog sig till New York och, placerad ett par meter från Eddie Jones bas, upplevde Count Basies orkester på Birdland. En viktig tidig påverkan gav också Percy Heath i Modern Jazz Quartet. Men Hultcrantz skapade en egen stil, djupt ner i basen, med rytmiskt bett och ett sinnrikt val av toner.

Claes-Göran Fagerstedt beskrev en gång ”Tobbe” som en idealisk personlighet för att spela bas – hans känsla för och glädje i gruppens gemensamma rörelse, hans lyhördhet och förmåga att både ge trygghet och vara medskapande, utan att häva sig ur rollen som ackompanjatör.

Med dessa egenskaper spelade han en självklar roll, inte bara i bebop-baserad musik utan också i strukturellt friare sammanhang.