Pauw, Dick de – orkesterledare, violinist

Dick de Pauw - annons från Columbia Records

(16 juni 1893–1974)

En av de många utländska dansmusiker som bosatte sig i Sverige på 1920-talet var engelske violinisten Dick de Pauw. Efter många år som restaurangmusiker hade han 1921 spelat i ett av Jack Hyltons tidiga band, The Queen’s Dance Orchestra, inspirerad av den nya ”jazziga”dansmusik som kom från USA med gästspel och grammofonskivor efter första världskriget.

På nyårsafton 1924 hade de Pauw premiär på Grand Hotel Royal (den så kallade vinterträdgården) i Stockholm med en kvintett, som gjorde starkt intryck på unga stockholmska musiker. Anders Soldén berättar i sin ”Jassens historia i Sverige”: ”Pianisten bara kompade och trumslagaren (Billy) Grossman slog bom-bom på bastrumman, vilket man tyckte var festligt.

Något man aldrig hade hört förr var att trumslagaren sjöng i chorus. Det slog väldigt an på publiken. Den bästa av dom allihop var saxofonisten (George) Clarkson. Han var den första här som nicklade (improviserade) på sax. Bra ton. ’Dicken’ själv lirade dicklir.’ (Det sista ordet blev de unga stockholmsmusikernas beteckning för det nya, jazziga sättet att spela, uppkallat efter de Pauw, som vid sidan av fiolspelet också gjorde populära insatser på dragflöjt, s k slide-whistle Att ’nickla’ var att improvisera; det uttrycket referade till den amerikanske trumpetaren Red Nichols.)

Saxofonisten i de Pauws band stannade bara en kort tid (han gästspelade sedan i Sverige 1929 som medlem i Jay Wilburs engelska orkester), och även banjoisten och pianisten ersattes så småningom av svenska musiker. DePauw medarbetade som skribent i damtidningen Charme där han i nr 7 1930, inför det av Ernst Rolf arrangerade gästspelet i Malmö, Göteborg och Stockholm av Jack Hyltons populära orkester, framhöll hur han själv spelat en avgörande roll i Hyltons etablering som dansmusiker och illustrerade med en teckning han gjort av The Queen’s Dance Orchestra.

1928 överlät de Pauw sin svenska orkester till Billy Grossman och återvände så småningom till England. 1933 skrev han i Melody Maker en artikel om hur träblåsare i dansorkestrar nu börjat dubblera på flöjt, och i en kort presentation (14 oktober sid 7) uppges DePauw ha varit administrativt engagerad i Duke Ellingtons brittiska gästspel sommaren samma år (där Hylton f ö var affärspartner till Ellingtons amerikanska managers) samt varit dirigent och musikarrangör för för Noel Cowards succépjäs ”Cavalcade” (som långt senare utvecklades till TV-serien ”Herrskap och tjänstefolk”), av allt att döma en turnéversion med reducerad orkester.

DePauws fortsatta bana är obekant; förfrågningar hos brittiska jazzarkivet och musikerförbundet har inte givit några uppgifter. Han tycks hur som helst inte ha gjort några vidare avtryck i jazzhistorien.

Fotnot 22 okt från en släktforskande läsare – vi citerar:

Som angolofilt inriktad släktforskare har jag tagit fram en del kompletterande information till den lilla texten om Dick de Pauw:
Dick de Pauw hette egentligen Remi Jean de Pauw och familjen var belgiska invandrare till London. Han föddes den 16 juli 1893 i Westminster, London, och dör 1974 i Wandsworth, London. Redan i den engelska folkräkningen 1911 kallas han ”musician”. Han förefaller ha bott i London hela livet men byter adress ofta. De offentliga registren ger ingen ytterligare antydan om yrkesverksamhet. Han verkar inte heller ha haft någon familj.
Bästa hälsningar, Anders Mård