Genrer är skapade för lyssnaren

I det tionde numret av OJ 2007 funderade Leif Wigh kring varför musiker som visserligen spelar bra musik, ska kalla det jazz, fast det inte är jazz enligt hans mening. Hemma satt basisten Oskar Schönning och fick några tankar som han var generös nog att dela med Orkesterjournalens läsare i nr 1 – 2008.

Leif wigh river sig i jazzskägget i OJ nr 10 2007. Viss ung svensk ”jazz” låter inte som jazz. Detta är enligt Wigh ett problem eftersom alla musikintresserade –poplugg såväl som jazzskägg – har svårt att hitta den musik de söker. Problemet förvärras av nya mönster för musiklyssnande, menar Wigh, som avslutar:
”Det känns därför viktigt att jazzen utvecklas med jazzens särtecken och att musik av annan karaktär slutar med att uppträda i lånta fjädrar!”

Jag har blivit ombedd att skriva den här artikeln eftersom jag är en av de ankungar som Wigh tycker är fula. Wigh diggar min musik, men vill inte kalla den jazzmusik då den ”saknar jazzmusikaliska improvisationer och swing”.
Wigh förklarar alltså vad som definierar jazz (jazzmusikaliska improvisationer och swing), men diskuterar inte vem som gör det. Låt mig förklara:
Strax innan Wigh avlossar sin punchline om fejkjazzare har han redogjort för en annan, motstridig observation. Nämligen att ”många artister brukar framföra att de inte är intresserade av att deras konst etiketteras. De önskar endast att deras produkter skall upplevas”.
Hur kan det vara så att artister inte vill definiera sin musik samtidigt som man uppträder i ”lånta fjädrar”, det vill säga definierar sin musik och dessutom definierar den felaktigt?
Antingen definierar artister sin musik trots att de inte gillar att göra det, eller så har Leif Wigh fel; det är någon annan än artisten som definierar vad som är jazz. För att använda Wighs egen analogi uppträder artister i så fall inte i lånta fjädrar – de har blivit rullade i fjädrar av någon.
Och vem är då denne någon? Jo det är Lyssnaren.
Genrer är nämligen skapade för lyssnare, inte för artister.
Visst förekommer det att artister definierar sin musik och visst kan det ingå i själva uttrycket. Men om en artist använder en genre om sin egen musik är det oftast för en lyssnares skull. Lika irriterande som att behöva svara på frågan om hur man definierar sin musik, lika irriterande är det nämligen för en intresserad lyssnare att behöva vänta på att en artist formulerat något obegripligt om känslor och uppbrott. Jag brukar åtminstone försöka vara försiktig med j-ordet, men visst har jag mumlat ”jazz” vid flera tillfällen då någon undrat hur min musik låter. Och visst har vi uppträtt i sammanhang där ordet jazz ingått i rubriken. (Till exempel på Restaurang Landet i Stockholm, platsen för Wighs grubbel.)
Jag ber om ursäkt om jag genom mitt mumlande och olämpliga uppträdande har vilselett någon, men som artist kan jag inte annat än beklaga Wighs katalogiseringsproblem. Kanske kunde jag ha försökt lirka med att det visst förekommer såväl improvisationer som swing på plattor och konserter med mitt band. (Även om ”att exkverera minimala förskjutningar i rytmen” kanske inte är orden på våra läppar.) Eller så kunde jag kanske ha försökt gå till motangrepp och – med utgångspunkt i de manliga 40- och 50-talsmusiker Wigh nämner – anklaga Wigh för att vara fast i ett bebopidiom. Skriva något tufft om att jazzen är både yngre och äldre än så. Att tidigare New Orleans-plattor, till exempel King Olivers, innehåller många arrangerade avsnitt och korta, ofta kollektiva, soli. Eller att Nina Simone släppte en pianotrioversion av Tadd Damerons bopklassiker Good Bait ett år innan Coltrane släppte den på Prestigeplattan Soultrane. Simones brutalt romantiska – och väldigt arrangerade – version är mil ifrån Coltranes rustika flöde. Ändå låter det … jazz.

men det blir inget lirkande och inga motangrepp. Ingen blir gladare än jag om någon vill ta sig tid att lyssna på– och recensera – min musik. Det är särskilt kul om folk tycker att musiken är bra eller ny. Om folk köper mina plattor eller betalar för att ladda ner den kan jag dessutom betala hyran. Men – i linje med vad Wigh observerat hos andra artister – ingen bryr sig mindre än jag vad det blir för avdelning i skivhyllan eller etikett på mappen i datorn.
Jag skriver musik som jag skriver brev, försöker uttrycka mig så noggrant och ärligt som möjligt utan att tänka så mycket på formen. Mitt band spelar musiken som polare läser ett brev; så direkt och så inlevelsefullt som möjligt. Naturligtvis noterar vi vilken form musiken får och naturligtvis leker vi med den. Formen är viktig och intressant, men sekundär. Om Wigh inte tänker slänga sina recensionsex av mina plattor i soptunnan får han helt enkelt ställa dem någon annanstans i skivhyllan. Jazz eller inte; det kommer att låta lika tjurskalligt som vanligt när vi spelar på Glenn Miller café i februari.
Som lyssnare finner jag Wighs problem intressantare. De flesta som lyssnar på musik har ett visst behov av att sortera sina intryck och då är generella genrebegrepp till hjälp.
Om man ska bevaka och analysera vad som händer inom en viss del av musiken – till exempel jazzen – är det cool att avgränsa sitt område med hjälp av just definierade genrer. Annars blir det lätt att man avgränsar genom att skriva om polare eller de som har den rätta släkten, skolningen/ickeskolningen eller kontaktnätet istället. Då dör man inavelsdöden. (Eller borde i alla fall göra det.)
Mångårige OJ-recensenten Wigh ska därför ha cred för att han sticker ut hakan och definierar jazz på ett rakt och enkelt sätt. Det är det inte alla som kan, vågar eller vill.
Men det är också lätt att kritisera Wighs definition av jazz för att vara för enkel, för banal eller bara snustorr. Vissa skulle istället tala om jazz i termer av sound eller bevarande av traditioner, andra skulle tvärtom tala om ett ständigt ifrågasättande av traditioner. Eller gå ännu längre och tala om ett uppbrytande av samhället eller det egna jaget.

leif wigh avkräver artister en korrekt genredefinition av omsorg om lyssnare. Det är konstigt. Själv jazzskribent i världens äldsta jazztidning har han återkommande möjlighet att definiera jazz om och om igen. Vill han visa omsorg mot andra lyssnare borde han snickra på sina egna definitioner, snarare än att anklaga artister för att uppträda i lånta fjädrar.
I en intervju i Dagens Nyheter (12 april 2007) sa min tidigare bandledare Fredrik Lindborg:
– Jazz är ett så vitt begrepp, det innefattar allt från ragtime till funk och fusion, så folk tänker på helt olika saker. De kanske har hört tradjazz och tror att det är så jazz ska låta men skulle älska friform. Jag skulle föredra om jazzen karakteriserades mer så man talade om bop och swing och så vidare.
Wigh vill bryta sig ur den svartvita diskussionen om tradition kontra modernism inom jazzen. Det är bra. Han gör det genom att istället införa det svartvita begreppsparet jazz och icke-jazz. Det är synd. Artister spelar den musik de vill, lyssnare placerar sedan musiken i de fack de vill. Mästerlyssnaren Leif Wigh borde ta rygg på Fredrik Lindborg och skaffa sig en större, mer färggrann uppsättning fjädrar att rulla artister i.