Malin Wättring 4 & 8: Glöd

 

 

 

 

 

 

 

Malin Wättring 4 & 8

Glöd

Havtorn HR020 / www.havtornrecords.com / Tid: 59 min.
Malin Wättring ss, ts, Naoko Sakata p, Anna Lund tr, Donovan von Martens b, Signe Dahlgreen ts, bcl, Isak Hedtjärn cl, bcl, Karin Veerban v, fl, Stina Larsdotter, cello. Inspelad i Göteborg den 1–2 juni 2014.

När den Göteborgsbaserade saxofonisten Malin Wättring debuterar i eget namn sker det i både kvartett- och oktettformat. En skiva var med vardera sättning, på en fint utformad dubbelvinyl där Wättring själv har målat omslaget. Musikaliskt är det en ganska vemodig jazz de presterar med kvartetten medan oktetten har mer av filmiska kvaliteter och med Karin Verbaans röst även inslag av pop och rock, om än den bottnar i jazz.

Pianisten Naoko Sakata sätter stor prägel på kvartettinspelningen. Hennes klara, tonrika och böljande klangrörelser smälter in i de ganska svävande kompositionerna, alla signerade Wättring. Wättring själv spelar både sopran- och tenorsaxofon. Hon är som bäst när hon sätter tryck i spelet. Ibland är hon dock lite för tillrättalagd, inte minst på sopranen, och flyter ut i ett ganska intetsägande sound. Överlag har hon ett tonspråk som omsluts av en inåtriktad kraft snarare än brister ut i expressionism. Glöden som albumtiteln talar om är av mer pyrande art än den glöd som kastar ifrån sig våldsamma eldsvådor. Ett exempel är låten Vildvittra, som efter sin folkloristiska Jan Johansson-aktiga inledning går över i en hymnliknande karaktär. Vad jag dock saknar är lite mer driv i Donovan von Martens kontrabas och Anna Lunds trummor, även om hon varierat använder hela trumsetet.

Oktettinspelningen bottnar i jazz men hämtar inspiration från flera andra håll. I inledningen på Slinger, skivans bästa låt, visar en ensam klarinett vägen in i ett möjligt soundtrack från ett formfast 1950- eller 1960-tal. Fina stämmor byggs upp med blåsinstrumenten och Signe Dahlgreen framför ett kraftfullt solo på tenorsaxen medan flera andra samtidigt improviserar i bakgrunden. En subtil detalj är att solona här ligger i lager snarare än bredvid varandra i ljudbilden. Effekten blir att man tvingas skärpa sinnena vid lyssning för att verkligen höra Wättrings sopran och Isak Hedtjärns uttrycksfulla klarinett. Utan att låten för den skull känns splittrad hinner även Naoko Sakata med ett vackert och stillsamt duoparti med cellisten Stina Larsdotter.

När sedan Karin Veerban sjunger ”Tiden har stått stilla nu, alldeles för länge” i låten intevillintevillinte är det omöjligt att inte tänka på Wättrings ord i omslagstexten. Hur denna skiva kom till under en bearbetningsprocess av de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn (av förövare utanför familjen). Hur musiken hjälper henne att hitta tillbaka till kreativitet och en positiv väg i livet. Hennes mod att berätta om detta är stort och imponerande. Och i sin musik lyckas hon dessutom bli personlig men inte privat.

Magnus Nygren

(Publicerad i OJ nr2/2015)