Claes-Göran Fagerstedt 1928–2015

 

Claes-Göran Fagerstedt med Hans Backenroth i bakgrunden.

Claes-Göran Fagerstedt är död. En av våra allra finaste och mest personliga jazzpianister har gått ur tiden. ”Fager” som han kort och gott kallades för i jazzkretsarna blev 86 år. I ”Fagers” händer blev musiken direkt till konst som verkligen berör och det hände saker hela tiden, aldrig några ”transportsträckor” eller ren ekvilibrism för att visa sig duktig.

”Fager” växte upp i Birkastan i Stockholm och hans intresse för jazz väcktes tidigt och han lärde sig att spela piano på egen hand. Boogie-woogie var på modet och ”Fager” blev ganska skicklig på att planka stilens olika företrädare, där Charlie Norman var den främste på hemmaplan. 

På Norra Latin ingick han redan i mitten av 40-talet i trumpetaren Nils Näs Dixieband, men det som blev avgörande för ”Fager” var hans och vännen och basisten Bengt Wittströms kontakter med vibrafonisten och sedermera konstkritikern och professorn Ulf Linde. Genom Linde kom ”Fager” i kontakt med den då allra modernaste jazzen, bebop, och han och Wittström spelade även en tid i Lindes kvintett.

Mötesplatsen i Stockholm för dessa nya strömningar, hette Salle de Paris. ”Fager” började nu runt 1946–1947 att intensivt lyssna på skivor med Bud Powell, som kom att bli hans husgud. Han lyssnade även mycket på Monk, Dizzy, Miles och Parker. Vid samma tid blev ”Fager” och Linde anlitade av trumpetaren Nisse Skoog till hans bebop-band som spelade på danspalatset Nalen. Bebopen, som ju är en ganska krävande musik, slog aldrig riktigt an hos de svenska jazzmusikerna vid denna tid, de föredrog att spela en slags moderniserad swingmusik, cooljazz eller jazz inspirerad av amerikansk västkuststil. Detta gjorde att ”Fager” och inte minst hans yngre efterföljare var tämligen ensamma under 50-talet att spela den svarta jazz som hade utvecklats på den amerikanska östkusten, den musik som skulle komma att kallas för hardbop och budskapsjazz. Bland dessa musiker fanns redan trumpetaren Stig Söderqvist men också en ung Lasse Werner, som långt senare bedyrat vilken betydelse ”Fager” haft för hans personliga utveckling som pianist.

”Fager” debuterade på skiva 1955 med en EP på märket Modern Music, en kvintettinspelning under ledning av saxofonisten Rolf Billberg. I denna ingick också Lars Gullin, Georg Riedel och Bosse Stoor. ”Fager” fortsatte att spela med Gullin, som då var en av de ledande jazzmusikerna i landet, under några år på 50-talet och de spelade in skivor 1957–1958. Den grupp av musiker som man kanske mest förknippar med ”Fager” kallades för Jazz Club 57.
I den, Sveriges första hardbop-grupp som också fungerade som ett kollektiv, ingick sångerskan Nannie Porres, saxofonisten Bernt Rosengren, Stig Söderqvist på ventilbasun, basisten Torbjörn Hultcrantz samt trumslagaren Sune Spångberg. ”Fager” blev en viktig mentor för Nannie Porres och Bernt Rosengren, som då var helt i början av sina karriärer. Jazz Club 57 turnerade flitigt i landet och spelade en mycket modern musik med både standardlåtar och eget material och debuterade på skiva hösten 1957 med en EP, vars musikaliska och spirituella vitalitet fortfarande står sig idag nästan 60 år senare.

”Fager” fortsatte att spela till och från med musikerna i kretsen runt Rosengren under 60-, 70- och 80-talen. Till saken hör att ”Fager” aldrig var professionell som musiker. Sin försörjning hade han hela tiden haft med andra jobb som textilhandlare med lämpliga affärsmässiga erfarenheter som väl kom till pass då han också skulle ”deala” med ”folkparks Ivars”.

En mycket nära musikalisk relation utvecklades mellan Nannie Porres och ”Fager”, som kanske är något av det mest innerliga, känslomässiga och kommunikativa som vi har fått uppleva i det här landet, mellan en sångerska och en pianist. ”Fager” var en enastående komppianist och medverkade på flera av Nannie Porres skivor. Några skivor hann ”Fager” ge ut i eget namn ”Stone Free” från 1975 (EMI), en CD med tidiga inspelningar från 1957–1962 (Dragon) samt samlingsskivan Claes-Göran Fagerstedt with Friends feat. Nannie Porres (Ladybird) som kom ut 2008. Tilltagande ohälsa gjorde ”Fager” mindre aktiv som pianist under senare år, men oförglömliga är de magiska kvällarna i slutet på 90-talet då han brukade framträda med Sune Spångberg på Café Aguéli i Stockholm.
”Fager” var också en hängiven seglare, bosatt på Tynningö i Stockholms skärgård. Han var dock ingen ”söndagsseglare”, varken vid rodret eller vid pianot. ”Att spela med honom kan liknas vid en krängande segling på ett lynnigt hav”, enligt Sune Spångberg. ”Äventyrligt. Håll utkik! Ingen fingerfärdig finlirare, snarare handfast sjöbjörn van att brottas med makterna. Hans harmonisökande har alltid fängslat mej. Med tunga rika ackord välklingande som malmklockor kan han skulptera och smycka låtarna till dramatik och skönhet som biter djupt”.
Roger Bergner