Diana Krall: Wallflower

 

 

 

 

Verve 0602537866854 / Universal / Tid: 45 min.
Diana Krall v, p, Christian McBride, Dennis Crouch, Nathan East b, Ramon Stagnaro, Michael Thompson, Dean Parks, Blake Mills g, David Foster, William Ross, Chris Walden arr, Graham Nash, Bryan Adams, Timothy B. Schmit v, David Foster k, Jochem van der Saag synt, Karriem Riggins, Jim Keltner d, Stephen Stills g, v, Michael Bublé. Insp i Verve Studios, Santa Monica, 2014.

Jag har alltid gillat Diana Krall, för trots att hennes musikaliska uttryck och val av repertoar ofta stämmer med hur hon poserar i vräkiga balklänningar på divaner i bookleten, så har jag upplevt att hon alltid gör det med glimten i ögat. Det är kommersiellt och lite glättigt, men det har känts som att hon gör musik som hon gillar och hon verkar ha kul. På sin fjortonde skiva Wallflower känns hon dock bara trött. Låtarna är sövande lika, de går i ungefär samma tempo och gärna i moll.

Första spåret är en långsam version av The Mamas and The Papas California Dreamin’. Oavsett om man gillar originalet eller inte, är den obarmhärtigt sliten och jag vet inte om det är modigt eller bara dumt att försöka göra en värdig cover. Tyvärr låter Kralls version som en karaokebakgrund med autotunead sång. Tredje spåret Superstar är visserligen inbäddad i lyxiga stråkar men när Krall sjunger ”Baby. Baby. Oh Baby, I love you. I really do” kan ingen vacker cello i världen rädda låten från att bli banal och nästan fånig. Varken bandet eller Krall svänger och hennes röst som brukar vara hes, kaxig och uttrycksfull är mest viskande och loj. Flera av låtarna låter som påkostad filmmusik till ett amerikanskt relationsdrama från nittiotalet. Det är daterat, platt och det känns inte som att Krall riktigt menar vad hon sjunger. Inte förrän i titelspåret, Bob Dylans Wallflower, ett av få spår där hon själv spelar piano, blir det någon slags nerv i musiken.

Det är just på de mer poppiga låtarna i country-stil Wallflower fungerar bäst. Småputtriga I Can’t Tell You Why påminner om Norah Jones, men utan feelgood-känslan. Det är också den första låten där Krall tar i en smula mer och för en sekund hör man hur hennes röst ju kan låta: sträv och väldigt egen. Feels Like Home är också en av de bättre låtarna på skivan, även denna mer av en country-låt. Det är överraskande hur bra Krall och Bryan Adams låter tillsammans. Skivans andra duett med Jamie Cullum är Alone Again (Naturally) och den tar mig direkt tillbaka till nittiotals-filmen där paret nu gjort slut och vandrar på regniga New York-gator. De flesta låtar rör sig i den här såsiga världen: Elton Johns I’m Not In Love är så seg att jag halvvägs genom låten överväger att byta till nästa. Skivans bästa låt tycker jag är avslutningsspåret Don’t Dream It’s Over där Vince Mendoza har gjort det enda arrangemanget på skivan som är intressant och energiskt. Här passar Kralls lite pratiga, slappa röst och soundet påminner mer om en äldre Joni Mitchell-skiva än Diana Kralls favoritballader från åttio- och nittiotalet.

Anna Berglund