Nuaia: Belong to the moon

 

 

 

 

 

BoogiePost Recordings BPCD019 / Plugged / Tid: 36 min.
Sofie Norling v, live-electronics, Mika Forsling g, perc, spinet, synt, live-electronics, Michala Østergaard-Nielsen d, perc, Albin Johansson p (en låt), Jonne Bentlöv tpt (en låt). Insp på olika platser i Danmark och Sverige, 2015.

Att lyssna på Belong to the moon är att kliva in i en trettiosex minuter lång ny värld. Det är en jämförelsevis kort skiva där de flesta spåren är runt tre och en halv minut. Vilket gör mig glad, det är befriande med improvisationsmusik som inte är fast i den traditionella uppbyggnaden ”tema, jättelångt solo, tema”. Trion Nuaias andra skiva är inte särskilt traditionell i någon mening. Ibland är det jazzigt, oftare poppigt, stundtals nästan punkigt och det mest utstickande spåret There is no love är mer likt pumpande dancehall. Flera av låtarna doftar 90-tal, skivans andra spår Don’t Know Where to Turn får mig att tänka på de första The Cardigans-skivorna. Ganska mörk pop, som man ändå vill sjunga med i.

Det kan vara svårt att urskilja vem som gör vad i Nuaias häftiga ljudvärldar. Klart är att danska slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen är en ovanligt idérik, experimentell och svängig musiker. Multiinstrumentalisten Mika Forsling spelar förutom elgitarr, syntgitarr, syntar, spinett och live-elektronik också mbira och så kallad hank drum. De två sistnämnda med mjuka, klara klanger ger musiken en väldigt distinkt karaktär, utan att ta över. Men framförallt är det Sofie Norlings röst och texter som gör Nuaias musik till något utöver det vanliga. Hon sjunger så vackert att jag får ont i hjärtat. Utan krusiduller, nästan enligt ett vis-ideal som får mig att tänka på Monica Z. Samtidigt otroligt kontrollerat, med ett fräscht sound som skulle göra vilken soulsångare som helst avundsjuk.

Texterna är både kryptiska och rakt på, och ofta undrande. Titelspåret Belong to the moon är ett långsamt nervkittlande bygge till den poetiska frågan Could I belong to the moon? Mer avväpnande är när Sofie Norling på det tredje spåret både desperat och uppgivet oktaverar Where is your heart in this? Trots att det är det äldsta knepet i boken är det otroligt effektfullt och jag får gåshud för ungefär tjugonde gången. Oavsett om texterna är självbiografiska eller inte känns de som en inbjudan till Norlings inre. Det är något jag ofta letar efter i musik: känslan av att man för ett ögonblick får kika in i en liten del av en annan människas liv. För mig är den upplevelsen, att man delar något med någon man inte känner eller ens har träffat, en av de mest fantastiska sakerna med musik. Jag är väldigt förtjust i den ärliga och vackra halvtimmeslånga värld som Belong to the moon bjuder in mig till.

Anna Berglund