Keith Jarrett: Creation

 

 

 

 

 ECM 2450 / Tid: 72 min.
Keith Jarrett piano. Insp. i Toronto, Tokyo, Paris och Rom maj–juli 2014.

Jarrett har själv producerat den här cd:n som består av nio stycken valda från inspelningar under en konsertturné förra året. Materialet är redigerat så att inga som helst publikreaktioner hörs. Tanken bakom projektet verkar ha varit att i efterhand sammanställa en ”konsert” med, får man förmoda, ett optimalt innehåll utan transportsträckor eller mindre angeläget material.

I Jarretts solokonserter tycker jag man kan se en utveckling som över tid går från stora sammanhängande sjok till mer uppdelade och strukturerade former. Jämför till exempel solokonserterna The Köln Concert (1973) och Bremen/Lausanne (1975) med Paris/London Testament (2008) och Rio (2011). De tidiga konserterna var mäktiga upplevelser där själva formens dynamik var fascinerande, men kunde bli lite tålamodsprövande när han fastnade i långa partier med ostinatofigurer eller gospelrytmik. Slutresultatet blev dock något man upplevde som omväxlande med musik som drog mot olika stilar men hölls ihop av Jarretts virtuosa spelsätt.

Albumet Testaments tre cd innehåller sammanlag 25 spår där det längsta stycket är under 14 minuter och det kortaste knappt 4 min. På Rios 15 spår är det längsta 8:40 min. Det är fråga om absolut lysande pianospel och improvisationer på mycket hög och intressant nivå. Styckena verkar medvetet varierade till karaktär, rytm och tempo och lyssnaren utsätts för stimulerande variationer och överraskningar.

Creation innehåller nio spår, samtliga runt sju åtta minuter, karaktäriserade av ett återhållet lugn. Eftertänksam musik med mer associationer till klassisk postromantisk pianomusik än alla de andra traditioner Jarrett laborerat i. Det är långsamt och lugnt, oftast utan tydlig puls men ibland, som i Part II, med en envist upprepad rytmik som kan påminna om vissa av Erik Saties mer tålamodsprövande stycken. Det finns en melodisk karaktär i Part III som för mig utgör skivans höjdpunkt. Huvudintrycket är dock att den konsert Jarrett sammanställt på Creation blir för anspråksfull och känslomässigt likriktad för att riktigt engagera.

Eftersom jag så sällan blivit besviken på en ny Jarrettskiva sökte jag referenser på nätet och läste med förvåning en recensent som hör influenser från Rodrigo’s Concierto de Aranjuez i Part IV och finner likheter med Jobims Águas de marco i avslutningen på Part VI. Part VII och VIII blir en intensiv upptäcktsfärd in i ogenomträngliga abstraktioner medan Part IX utgår, men ändå snabbt avviker, från standarlåten I fall in love too easily. Han finner mer än nog av tillfällen till ren lycka för att motivera de högsta lovord för skivan som tar lyssnarna med på en fantasins resa in i det okända, guidad av en ”let’s just say it and be done with it, supreme genius.”

Är det inte riktigt klokt hur man kan uppleva musik så olika?

Ulf Adåker

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(54639) [1]=> int(54566) [2]=> int(54541) [3]=> int(54209) [4]=> int(54329) [5]=> int(51323) [6]=> int(54382) [7]=> int(50803) }