Maria Schneider Orchestra: The Thompson Fields

schneider.jpeg

ArtistShare AS 0137 / www.artistshare.com / Tid: 77 min.
MS, cond, comp , arr, Tony Kadleck, Greg Gisbert, Augie Haas, Mike Rodriguez, tp, flh, Keith O’Quinn, Ryan Keberle, Marshall Gilkes, tb, George Flynn, b-tb, Steve Wilson, as, ss, cl, fl, alto-fl, Dave Pietro, as, ss, cl, fl, alto-fl, b-fl, picc, Rich Perry, ts, Donny McCaslin, ts, cl, fl, Scott Robinson, brs, cl, b-cl, alto-cl, Gary Versace, acc, lage Lund, g, Frank Kimbrough, p, Jay Anderson, Clarence Penn, dm, Rogerio Boccato, perc.

Det finns knappast någon stor ensemble inom jazzen i dag som har en så förfinad orkesterkultur som Maria Schneider Orchestra. Med kultur menar jag musikernas och kapellmästarens/komponistens indbördes intima förståelse för varandras förmåga och visioner, både de gemensamma och de individuella, och den gemensamma uppfattningen om orkesterns överordnade klangideal samt av det nästan cykliskt organiska element i dess rytmiska framdrift. Schneiders orkester är i det hänseendet, om än helt olik dessa, på nivå med Ellington och Basies berömda orkestrar från 1950- och 60-talen.

Just detta demonstreras om och om igen på denna utgivning, den första på åtta år från Schneider och hennes orkester. Musiken brusar fram i en harmonisk och strukturell rikedom vars textur och frapperande kontrapunkt både lever sitt eget liv och omringar livfullt och utmanar de många förnäma solistiska inslagen.
I motsättning till tidigare utgivningar bjuder dessa åtta nya titlar inte på så många markanta melodiska linjer, men på ett förunderligt vis kompenserar orkesterspelet denna avsaknad. Schneider skriver sällan längre passager för enskilda sektioner. De flesta bjuder på en insats från alla sektioner, ofta i överraskande kombinationer, men man måste här ändå framhäva orkesterns basungrupp. Schneider skriver med en ohörd virtuositet och djärvhet (arvet från Bob Brookmeyer) till basungruppen som spelar med en wagnersk fyllighet som ger orkestern en närmast symfonisk volym. I det hela taget har orkesterns fundament en oerhörd kraft: basbasunisten George Flynn, barytonsaxofonisten Scott Robinson och basisten Jay Anderson utgör, trots att de är i ständig och uttrycksfull rörelse, en grund som är helt unik inom orkesterjazzen.

Som många gånger förr är Schneider i sina stycken tydligt inspirerad av sin barndom (ute på kanten av den ändlösa prärien i Minnesota) och av mer specifika naturupplevelser från faunan eller ornitologin. Hennes ibland väldigt direkta, nästan oskyldiga sätt att besjunga den både vilda och den kultiverade delen av amerikansk natur kan vid en snabb blick vara besläktad med Aaron Coplands så kallade ”vernacular music”, men via sin suveräna instrumenteringskonst och jazzuttryckets inbyggda energi och dynamik samt solisternas förmåga skapar hon i denne lyssnares öron en mera attraktiv och engagerande tonkonst än sin orättvist förkättrade landsman.

I cd:ns mycket vackert utförda booklet ger Schneider så utförliga beskrivningar av sin inspiration att vi inte behöver tvivla om var vi befinner oss i de enskilda numren, nära de stora vidderna, på toppen av en kornsilo, på jakt efter sällsynta fågelarter hos nördiga konservatorer eller på nattvandring i naturen med en ficklampa (som i Ted Koosers dikt). En sådan detaljrikedom i de skrivna beskrivningarna kan vara lite generande för den som gärna vill undgå att uppfatta Schneiders stycken som programmusik som ju inte alltid är välkommen inom jazzen. Oavsett om man motstår frestelsen att fördjupa sig i bookleten – och det är verkligen svårt – och gör sig sina egna bilder från musiken får man utöver det praktfulla orkesterspelet även solisternas exkursioner till att supplera bildskapandet.

Här – bland mycket annat – glädjer denna lyssnare sig speciellt över trumpetaren Greg Gisberts både kraftfulla och graciösa dans i luften som fjäril i ”The Monarch Nand the Milkwood”, Scott Robinsons graciöst varma alt-klarinett i ”Walking by Flashlight”, Rich Perrys snodda, Warne Marsh-aktigt fabulerande i ”Home” (en hyllning till George Wein), Donny McCaslins praktfulla storskaliga ekspressionism i ”Arbiters of Evolution” samt det osentimentalt drömmande sätt som ackordeonspelaren Gary Versace, nu helt integrerad i orkestern och inte bara ett exotiskt element på sidlinjen, hyllar den framlidna trumpetaren, brasspedagogen och tidigare medlem i orkestern, Laurie Frink, i ”A Potter’s Song”.

”Walking by Flashlight” fanns med på Schneiders fyra gånger Grammy-belönade udgivning från 2012, ”Winter Morning Walks”, med sinfonietta och sopranen Dawn Upshaw, men ”The Thompson Fields” är hennes första jazzmanifest på åtta år. Det har varit värt att vänta på.

Peter H. Larsen