Wadada Leo Smith: The Great Lakes Suites

wadadaleosmith

Tum Records TUM CD 041-2 / www.tumrecords.com / Tid: 41+48 min
Wadada Leo Smith trp, Henry Threadgill as, fl, bfl, John Lindberg b, Jack DeJohnette dr. Inspelad I New York 20 december 2012.

Efter att under 50-60-talen länge ha djuplyssnat på Ornette Coleman och John Coltrane ställde jag efterhand in öronen på Muhal Richard Abrams och hans The Association for the Advancement of Creative Musicians (AACM) och därtill knutna grupperingar och musiker. Colemans och Coltranes musik var i långa stycken både svängig och lättsmält i jämförelse med vad man senare kunde få uppleva i form av avantgarde eller friform från i första hand Chicagoområdet. Jag fastnade förstås i allt detta nya och försökte efter bästa förmåga att förstå och tolka vad jag hörde. Jag ”hängde” alltså med Anhony Braxton, Joseph Jarman, Roscoe Mitchell och många andra under flera år och lät vid den här tiden länge alla dessa ”bokstavsgrupperingar” CCC, NAACP, SNCC med flera styra merparten av mitt jazzlyssnande. Men efterhand tröttnade jag på denna rätt krävande musik och snart hade jag bara Lester Bowie och hans Art Ensemble of Chicago kvar i min ”aktiva” skivhylla.

Nu har det gått femtio år och min skivspelare är åter laddad med oförutsägbar friformjazz, nu med trumpetaren Wadada Leo Smith och nya skivan The Great Lakes Suites. Trots Smiths omfattande skivutgivning har jag inte hört honom tidigare, men hans bakgrund i AACM plus namnen på musikerna i denna hans senaste grupp väckte min nyfikenhet och fick mig att på nytt vilja testa frijazz, denna gång modell 2012.

Wadada Leo Smith skall här ha inspirerats av de stora sjöarna i gränstrakterna mellan USA och Kanada. På vilket sätt tycker jag verkar oklart då musiken på skivan enligt Smith inte återspeglar någon direkt aktivitet i eller kring de sex stora sjöarna, så glöm denna koppling och låt mig i stället helt kort försöka beskriva vad jag hör under de 90 minuter som skivan varar. Smiths spännande trumpetspel är utmanande, klart personligt och kraftfullt. Jag hör på flera ställen influenser från både Miles Davis och Don Cherry med ekon från A Love Supreme, Ascension och Bitches brew. Musiken som är laddad med urkraft är också lyriskt mångfacetterad men samtidigt lite otydlig när det gäller teman och annat improvisationsunderlag.

Plattans stora överraskning är för mig basisten John Lindberg som med en nästan kuslig precision och stråkteknik får mig att vilja huka, undan stråkattacker av sällan hörda slag. Lindberg är just nu en av avantgardejazzens främste basister! Saxofonisten och flöjtisten Henry Threadgill lever här inte riktigt upp till sina fornstora dagar bortsett från en del flöjtinsatser, främst de på basflöjt.

Jack De Johnette visar genomgående en otrolig bredd. Så har han ju också en bakgrund i sammanhang som Keith Jarrett, John Coltrane och Miles Davis. Han medverkar i flera av Miles betydande 70-talsplattor.

I The Great Lakes Quartet är det Johnette som tillsammans med Lindberg är kittet i musiken. I pressmaterialet om skivan kallas Wadada Leo Smith och hans musiker för en supergrupp. Jag tror minsann att man har rätt!

The Great Lakes Suites är inte musik man slölyssnar till. Så ta tid och ta in vad som bjuds. Belöningen väntar runt hörnet!

Stig Linderoth