Alberto Pinton Noi Siamo: Resiliency

reciliency

Moserobie MMPCD 102 / Plugged / Tid: 58 min.
Alberto Pinton bars cl bcl, Niklas Barnö tp, Torbjörn Zetterberg b, Konrad Agnas dr. Insp. på Glenn Miller Café, Stockholm, 29 juli 2015.

Jag vet inte vad det är med Niklas Barnös trumpet? Genom alla stycken hörs den på ett särskilt sätt, ungefär som då någon viskar i mitt öra och jag överraskas av den varma andedräkten. Som bara finns där.
Musiken är öppen, lugn, sansad, den vill intala mig att det finns både hopp och skönhet. Spelet är fyllt av kraft, men rusar aldrig iväg. Pintons rörblåsinstrument är så där skarpt profilerade i dansanta konturer som Bernt Rosengren var på 1960-talet. Fast här är det hanterat på ett annat vis, men andan är densamma.
Och därmed har jag ju också pekat ut ett fantastiskt och mycket speciellt arv, som Alberto Pinton förvaltar och utvecklar. Det hörs genom allting. Då Zetterberg gör soloinpass är det för att låta fingrarna dansa och öronen drömma en stund.

Det sätt som Barnö smyger sig upp vid sina medspelare för att töja musiken, ömsint dra ut den i tunna trådar och blanda saliv, growl och fetglänsande melodier som reflekterar jazzens storhet under 60-talet, ja, det är svårt att beskriva, men oundvikligt att uppleva, som jag inledningsvis skrev.
En skiva med åtskruvad musik, där melodierna ännu tror på extas, och musikerna bevisar den.
Thomas Millroth