William Parker/Raining On The Moon: Great Spirit

WilliamParker

AUM Fidelity AUM 098CD / Forsyte / Tid: 45 min.
Rob Brown as, Lewis Barnes tp, Eri Yamamoto p, William Parker b, Hamid Drake dr, Leena Conquest voc. Insp 3 januari 2007 (6 spår) & 2012 (1 spår).

Bland alla de konstellationer den produktive basisten och kompositören William Parker lett, håller jag som nummer ett det band som debuterade med en studioinspelning från 2001 kallad Raining On The Moon. Bandet bestod av en kvartett plus vokalisten Leena Conquest, där Rob Brown dubblerade på altsax och piano.

Bandet turnerade sedan flitigt och som dokumentation från ett par sådana liveframträdanden under 2004, dock utan Leena Conquests medverkan, utkom ett album kallat Sound Unity. 2007 gjorde hela bandet sitt andra studioinspelade album kallat Raining On The Moon; Corn Meal Dance, som blev mycket kritikerrosat. Där tillkom pianisten Eri Yamamuto, vilket gjorde att Rob Brown helt kunde koncentrera sig på sin altsax. Först i november 2015 släppte slutligen AUM Fidelity dittills outgivet material från detta speltillfälle, som fick albumnamnet Raining On The Moon; Great Spirit.
Framför allt de två inledande spåren, Bowl Of Stone Around The Sun (baserad på modala harmonier) och Doson Ngoni Blues, kan läggas till de bästa Raining On The Moon-bandet framfört. Stämningsläget är smått euforiskt och medryckande. Leena Conquests sång är fylld av soul och interfolieras med lysande spel på trumpet av Lewis Barnes och svängig altsax av Rob Brown. I Feet Music och Great Spirit befinner sig Conquest i gränslandet mellan sång och recitation på ett effektfullt sätt, som osökt leder tankarna till Irene Aebi med Steve Lacy.

Prayer-improv är fri kollektiv improvisation till Conquests gospelsång. Utöver materialet från 2007 framför hon också en hyllning till Whitney Houston, inspelad 2012, rätt och slätt kallad Song (for Whitney), endast ackompanjerad av Yamamoto på piano. Sammantaget är skivan väl varierad och vilar genomgående på den solida rytmgrund som Parkers bas och Hamid Drakes trummor utgör och som de skämt bort oss med i ett par decennier. Klar preferens blir det ändå för de två inledande styckena.

P-O Larsson