Domnérus, Arne – altsaxofonist, klarinettist, orkesterledare

domnerusarne.jpg
Foto: Bengt H Malmqvist/Berry Produktion

(20 december 1924 – 2 september 2008)

I mer än 50 år hade Arne Domnérus en framskjuten position i svensk jazz, både i egenskap av särpräglad solist och orkesterledare. Han blev tidigt internationellt känd och gjorde fler skivor än de flesta.

Arne Domnérus föddes i Nacka och växte upp på Södermalm i Stockholm. Sina första lärospån i musik fick han som klarinettist i Katarina Folkskolas orkester, där den två år äldre Rolf Ericson spelade trumpet. Bägge arbetade i tonåren först på NK och sedan på Dagens Nyheter, där de ingick i en personalorkester. Först Ericson och sedan Domnérus, nu även på altsaxofon, blev så småningom medlemmar i trumslagaren Owe Kjells orkester. Den segrade våren 1941 i OrkesterJournalens amatörorkestertävling och för sitt klarinettspel fick Domnérus pris som bästa solist.

Hösten 1942, ännu bara 17 år gammal, var Domnérus kapellmästare på dansrestaurangen Wivex i Sundsvall med återvände till Stockholm, där han 1943 ingick i Miff Görlings orkester och sedan, från december, i Lulle Ellbojs nybildade storband på Vinterpalatset. Där blev han kvar till våren 1946 med avbrott för sommarengagemang hos Arthur Österwall 1944 och Arne Hülphers 1945.

Det var hos Ellboj som Domnérus på allvar steg fram i rampljuset som en utomordentligt begåvad solist. Fredagen den 22 februari 1946 presenterade Expressen den yngste medllemmen i tidningens nyvalda elitorkester: ”Arnes stora hobby är att boxas, och det gör han med vem som helst. Hans musikaliska förebilder är Benny Carter och Johnny Hodges på altsax och Benny Goodman på klarinett, men när han inte anser sig kunna komma upp till någon av dessa herrars klass har han skapat sig en egen stil.”

Efter engagemang i Thore Jederbys och Simon Brehms orkestrar, bägge färgade av impulser från den nya bebop-stilen, kom han 1949 till Thore Ehrlings orkester. I maj samma år ingick han i Parisorkestern, den svenska elitensemble som gjorde succé vid jazzfestivalen i den franska huvudstaden. Hösten samma år gjorde han sina första skivor i eget namn för nystartade skivmärket Metronome. Det var dock inte förrän två år senare, hösten 1951, som han bildade egen fast orkester tillsammans med Rolf Ericson, det så kallade Nalenbandet.

1952 tog han ensam över ledarskapet och ledde sedan orkestern fram till 1964, då den slutade på Nalen. Därefter framträdde han med olika egna kombinationer som länge ofta innehöll de gamla spelkamraterna, till exempel pianisterna Jan Johansson och Bengt Hallberg, gitarristen Rune Gustafsson, basisten Georg Riedel och trumslagaren Egil Johansen. Domnérus och hans musikanter hittade på sextiotalet nya sammanhang för sin musik, som samarbeten med körer, teaterensembler, kammarmusiker och symfoniorkestrar. Han fortsatte en bred verksamhet som konserterande jazzsolist till bara något år före sin död.

Som en av Sveriges mest mångsidiga jazzsolister vann Domnérus tidigt internationell ryktbarhet och gjorde konsertframträdanden och inspelningar med åtskilliga internationella jazzstjärnor. Han var också en flitig studiomusiker i radio, TV och på grammofon, och några av hans inspelningar är välkända för och älskade av en bred publik. Det gäller till exempel The Midnight Sun Never Sets, som han först gjorde med Quincy Jones och Harry Arnolds radioband 1958,  och pianisten Gunnar Svenssons musiktema till ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, som visas i svensk television varje jul. Från 1967 och mer än tio år framåt var Domnérus också ledare för Radiojazzgruppen, en studioensemble som samarbetade med olika kompositörer och solister.

Fyra gånger vann Arne Domnérus OJs Gyllene skivan – först för 78-varvaren Rockin’ Chair (1955), sedan för LP-skivorna Mobil (1967) och tillsammans med Bengt Hallberg Duets for Duke (1978), och slutligen, tillsammans med Bernt Rosengren, för cd:n  Face to Face (1999). I samband med sin 80-årsdag tilldelades han av regeringen professors titel för sina unika insatser för svenskt musikliv.

 

Artiklar i urval:
Svenskt Stjärnalbum, OJ 4/1946
På Omslaget, OJ 3/1955
Herre med hår på bröstet, Estrad 3/1960
Arne Domnérus: Fritt ur hjärtat, OJ 11/1963
”Gubbe blir man ju vid 25 nu för tiden”, OJ 12/1999
”Arne Domnérus 1924-2008”, OJ 10-11/2008

CD i urval:
”Arne Domnérus Favourite Groups 1949-1950” (Dragon)
”Arne Domnérus and His Orchestra 1950/1951 with Rolf Ericson” (Dragon)
”Diamanter, EP-skivor 1956-63” (EMI)
”Jump for Joy 1959-61” (Dragon)
”Best of Dompan” (Bonnier Amigo), dubbelalbum
”Memories of You” (Proprius)
”Porträtt av Dompan” (Phontastic)
”Live at The Pawnshop” (Proprius)
”Antiphone Blues” med Gustaf Sjökvist (Proprius)
”Sketches of Standards” med Rune Gustafsson (Proprius)
”Blåtoner fra Troldhaugen” (Kirkelig Kulturverkstad)
”Arne Domnérus Septet in Concert, Live ’96” (Caprice)
”Face to Face” med Bernt Rosengren (Dragon)
”What kind of fool am I” (Lady Bird)