Gyllene Skivan till Per Texas Johansson

PerTexas1.ny
Per Texas Johansson vid rulltrapporna i Flemingsberg. Foto: Magnus Nygren

Per Texas Johansson vinner Gyllene Skivan 2015 med De långa rulltrapporna i Flemingsberg! Efter många års frånvaro gör han en fantastisk comeback och kniper Gyllene Skivan för andra gången.
– Det känns väldigt kul och överraskande, säger han. I en intervju med OJ:s Johan Jacobsson berättar han om samtliga låtar på skivan.

De långa rulltrapporna i Flemingsberg är – som bekant – en av svensk jazz mest storstilade comebacker någonsin. Sömlöst tar den vid där nu sjutton år gamla Man kan lika gärna leva (Kaza/EMI) lämnade av. Praktiskt taget alla som hört den – från de mest luttrade jazzkritikerna till de mest rabiata Per Texas Johansson-fansen – har slutit den till sina hjärtan och höjt den till skyarna. En mer värdig mottagare av Gyllene Skivan är svår att tänka sig.
– Jag är också väldigt nöjd med den, bekräftar Johansson från botten av en väldigt insutten kaféfåtölj.
– Det är väldigt kul att den blev som den blev. Och att den blev så bra beror ju mycket på mina medspelare – Konrad Agnas (trummor), Johan Lindström (steel guitar), Mattias Ståhl (vibrafon, marimba) och Fredrik Ljungkvist (saxofon). Men det säger ju sig självt.
Anledningen till att Johansson slagit sig ner i nämnda fåtölj är att OrkesterJournalen bett honom lägga ut texten om låtarna som återfinns på lp-versionen av De långa rulltrapporna… Så låt oss lyssna på vad han har att säga!

INTRO
– Den är ett intro. (skratt)
När i själva produktionen bestämde du att du ville ha med ett intro?
– Ganska tidigt, faktiskt. Jag hade en idé om att De långa… skulle vara som ett enda långt musikstycke – att det först skulle vara ett intro och sedan skulle det komma en låt och så skulle låten övergå i något annat… Men på grund av bland annat tidsbrist la jag ner den idén. Intro är väl det som är kvar av den idén.

BEVAKAD AV TUSEN VAKTER
– Titeln… (skratt)
En fantastisk titel!
– Jag samlar på titlar. Om någon till exempel säger något bra så brukar jag sno det. Förmodligen gör ni skribenter likadant. (skratt)
Jo.
– Bevakad… är rolig att spela och den har en bra ljudbild. Först skrev jag melodiriffet och sedan skrev jag basklarinettriffet och sedan skrev jag motriffet som är i fyrtakt. När jag skrivit klart den kände jag att ”det här får bli en inledningslåt”.
– Jag tror att vi satte den i en tagning. Möjligen två.

DET NYA
– På [Van Morrison-plattan] Astral Weeks, alldeles i slutet av låten Madame George, så börjar trummisen Connie Kay spela [härmar cymbalen] ding-ding-di-ding-ding och jag tycker just det är helt fantastiskt. Det blir någon slags brytpunkt och det svänger otroligt mycket. Det nya är inspirerad av det partiet.
– Jag hörde Madame George för första gången när jag var ung och den etsade sig fast. Jag tror att de där sista tjugo sekunderna av Madame George har påverkat mig jättemycket.
– Det nya var för övrigt den sista låten som vi spelade in. Den är inspelad i trapphallen utanför Johan Lindströms studio [Hammarby Studio].
Det finns en video på YouTube där ni står och spelar Det nya i en trapphall…
– Det är Johans trapphall! Och versionen av Det nya som vi spelar i den videon är versionen som är med på De långa…

TJUVEN
– En rifflåt! Många av de här kontrabasklarinettlåtarna är skrivna på piano [sjunger] beu-bu-bu. När jag kom på riffet till Tjuven kände jag att ”det passar för kontrabasklarinett” och att ”det ska ligga hela kvar tiden, så ska de andra spela ovanpå det, som en swinglåt”. Vi spelar som ett storband fast vi bara är tre personer.

DÄR DU GÅTT FÖRBI
– En femtaktsmollblues som egentligen satt ihop med en annan låt först, en låt som inte kom med på De långa. Jag ville att den låten som inte kom med skulle vara en fri improlåt och sedan skulle den gå över i Där du gått förbi, som är tänkt som något Alice Coltrane-mystiskt. Men vi fick inte till det riktigt. Så då tog vi en del av en improvisation som vi spelat in ute i Johans trapphall och så klippte vi ihop den med Där du gått förbi.
– Jag spelar faktiskt både klarinett och basklarinett samtidigt här. Det är därför det låter så taffligt när jag lirar.
Spelade ni in mycket som inte kom med på De långa?
– Nä, jag tror det var fyra låtar som inte kom med. Sedan finns det ju flera tagningar av olika låtar.

INTERLUDE
– En Lindström/Agnas-duo.
En av två låtar på De långa som du inte skrivit.
– Ja, precis. Det är ju en improvisation.

DE LÅNGA RULLTRAPPORNA I FLEMINGSBERG
– Den är väldigt basic. En blues på sätt och vis. En ganska dur-ig blues. Efter ett tag går vi ifrån bluesformen lite grann, och kör nästan bara på riffet.
– Jag ville välja fel ton att börja melodin på, en sådan ton man inte ska ta. Jag tänkte att det skulle kontrastera lite mot det där enkla.
Du beskrev den som ”programmusik” i OrkesterJournalen #5, 2015.
– Ja, den rullar runt som rulltrappor, liksom. Den bygger ju på att Ståhl kan spela alla de här grejerna – han spelar ju melodin och allting samtidigt. Han är som en jävla spindel.

SÖRMLANDSLEDEN
Sörmlandsleden, den är [saxofonisten Fredrik] Ljungkvist med på, ja. Han gör ju som en lång fantastisk kadens – man väntar bara på att han ska landa tonalt, men han vägrar! (skratt) Och det gör ju att han upprätthåller spänningen i låten så otroligt bra. Det är ju en otrolig konst. Men jag förstod att han skulle kunna göra det.

SMÅLÄNNINGEN
– Den är som en swinglåt på ett sätt, det är två stämmor som rör sig runt varandra. Sedan bränner vi på i någon sorts bebopanda.
– I början hette den Den bekymrade smålänningen. Den bekymrade smålänningen är Ståhl – han är smålänning, han är bekymrad. Min farsa är också smålänning och han är också väldigt bekymrad.
Hur kom det sig att du strök ”den bekymrade”?
– Vet inte? Kanske hade det något att göra med att jag inte skulle hänga ut dem? Men jag tror inte att de skulle bry sig.

KOMETEN
– Vi gjorde en jättelång tagning och jag spelade engelskt horn och jag lirade fel… Sedan, när vi var klara, fortsatte Johan bara att hålla tonen, han låg kvar och gjorde lite grejer. Så Kometen är en svans på en lång tagning, skulle man kunna säga.
– Den kom inte med på cd-versionen för att den hänger ihop med Narkos lite grann – de är båda rubaterade och de båda innehåller engelskt horn. Jag fick inte ihop låtlistan.

INTERLUDE
– Efter att vi spelat in skivan flyttade vi ut i trapphallen och sedan bara jammade vi i olika duos och trios i någon timme. Smådelar av det jammet klippte vi sedan ut och använde som mellanspel. Så de har både en lite annan ljudbild och de är mixade lite annorlunda.
– Vi la annars ner ganska mycket tid på mixarna, vi försökte få olika karaktär på låtarna. Det var kul att mixa, Johan mixar snabbt som fan. Han har satt sin prägel på låtarna.
I vilken ordning är låtarna skrivna? Vilka skrevs sist?
– De sena är definitivt Bevakad…, De långa rulltrapporna…, Sörmlandsleden och Narkos. Det var när jag skrev Bevakad… och Sörmlandsleden som jag kände att ”fan, jag har en skiva”.

BILBLUES
– Också en enkel rifflåt. Det är någon sorts blues och så kör vi ett riff. Den är väldigt rakt på och rolig att spela.
– I början, när vi spelade den live, innan vi släppt skivan, så upplevde jag den som väldigt central. Men sedan kändes andra låtar mer centrala. Men så är det väl ofta? (skratt) Andraskivan är bättre än den första.

NARKOS
Narkos bygger på tre toner och sedan en melodi som är lite oregelbundet uppbyggd ovanpå dem. Den var väldigt kul att spela in.
Många tycker att Narkos är det bästa spåret på De långa.
– Ja. Det finns saker i den som ligger och skaver lite grann. Och Johan spelar helt fantastiskt på den, såklart. Jag spelar engelskt horn och jag kan inte bre ut mig på det instrumentet, så det är de andra som får bre ut sig. (skratt)

TJÄRA
– Den heter så för att jag höll på att tjära trä på landet och sedan gick jag in och började öva och då kom jag på det där temat. Det är ett väldigt svårspelat tema.
Den är inte heller med på cd:n.
– Nej, just det. Och…

NU BÖRJAR DET
– … Nu börjar det är inte heller med på cd:n. En av få tenorlåtar. Den består av två olika linjer som går mot varandra. Den är rolig att spela live, Ståhl vill jämt spela den. Alla låtar är i och för sig roliga att spela live.
Har ni har kört alla låtar från De långa live?!
– Inte interluderna, men ja. Och inte samtidigt – det skulle bli en jävligt lång konsert! (skratt).

INTERLUDE
– Ännu ett interlude. (skratt) Ännu en låt som inte är med på cd:n.
Och den andra låten på skivan som du inte skrivit. Annars – det är fem spår på varje vinylsida av De långa.
– Ja just det, det är det ja.
Var det någon tanke med det?
– Nej, inte mer än att jag ville få till en bra låtordning och så får ju inte sidorna vara för långa, de ska ju ligga runt 19-20 minuter.
– Först tänkte jag göra en kortare skiva, men Jonas [Kullhammar] sa ”men fan, ta med lite extralåtar på vinylen”. Och då tänkte jag ”ja, det blir roligt”.
Låtordningen är annorlunda på cd:n.
– Lite annorlunda, ja. Det har att göra med just det där att sidorna inte får bli för långa. Och att jag vill inleda varje vinylsida med en låt som griper tag.
– Mycket tid las på låtordningen. Pusslande med tider hit och dit. Miniräknare och sekunder.

GÅNG
Gång hänger ihop med Tjuven. Jag parar alltid ihop låtar på det sättet. Det nya hänger ihop med Där du gått förbi. De långa rulltrapporna hänger ihop med Bilblues. Så där håller jag på.
Gång spelade vi först in själva, men jag tyckte den blev för klen, och då bjöd jag in Fredrik att spela på den.

SKUGGAN
– Idén till Skuggan fick jag från en Duke Ellington-låt som är med på Such Sweet Thunder, hans Shakespeare-platta. Johan spelar ett fantastiskt solo här.

FREDRIK LJUNGKVIST
Fredrik Ljungkvist heter så för att jag stod hemma och övade och det kändes som att jag plankade honom. (skratt)

LJUD PÅ GATAN
Ljud på gatan är faktiskt med som ett intro på en av Rebecka Törnqvists skivor, The Cherry Blossom and the Skyline Rising From the Street, som hon och Johan Lindström gjorde tillsammans. Då spelar jag den på gitarr. Men jag har alltid tänkt att den skulle vara så här. Ens egna grejer får man ju göra vad man vill med. (skratt)
– Det är bara att köra. Ljud på gatan är en bra avslutning på De långa, tycker jag.
Johan Jacobsson

Läs även:

Intervju med skivbolagsbossen Jonas Kullhammar.
Kommentar från OJ:s Magnus Nygren.
Den totala listan – så röstade juryn och läsarna.

En reaktion på ”Gyllene Skivan till Per Texas Johansson

  1. GRATTIS PER! GRATTIS MOSEROBIE!
    musiken talar för sig själv… en av de starkatse plattorn a i sverige på mpnga år.
    bevisar tesen att det går att titta både framåt o bakåt samtidigt!
    underbart! ser fram emot nästa texas alster!
    vad tycker ni OJ – läsare ?
    / mats gustafsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *