Formstark musik tar guld

Det är bara att gratulera! Gyllene Skivan 2016 går till Per Texas Johansson. De långa rulltrapporna i Flemingsberg var 2015 års bästa svenska jazzskiva. Det har nu Gyllene Skivans jury och OJ:s läsare fastställt.

Vilken comeback han gör den gode Per Texas Johansson! Efter en lång frånvaro på jazzscenen kniper han åter Sveriges mest prestigefyllda jazzpris (han gjorde det ju redan 1998 med Alla mina kompisar). Inför återkomsten tycks han till fullo ha haft nerverna under kontroll och gjort sin egen sak istället för att nervöst snegla mot jazzscenen för att rätta in sig i ledet. De långa rulltrapporna i Flemingsberg är en värdig vinnare. Det är en fantastisk skiva som har få, om några, motsvarigheter. Vad som är så fascinerande är hur de 20 låtarna både kan ses som små formstarka skärvor i en större mosaik och som enskilda monoliter stadigt stående på egna ben, nästan som små välsmakande bagateller.

Redan 2012 golvades jag av denna musik, Johansson och vibrafonisten Mattias Ståhl spelade duo på Hagenfesten i Dalarna. Häpet lyssnade jag på deras samspel och hur de förutom att spela så välformulerat sporrade varandra till storverk. Två improvisatörer av rang. I efterhand har jag fått reda på att det var ungefär då som fröet såddes till den nu prisade De långa rulltrapporna
i Flemingsberg. Ståhl är naturligtvis med på skivan och sätter prägel på musiken med sitt distinkta spel på vibrafon och den mjukare marimban. Nya sedan 2012 är trumslagaren Konrad Agnas som med stor tydlighet visar varför han idag är så eftertraktad och Johan Lindström, vars steel guitar är i absolut världsklass. Saxofonisten Fredrik Ljungkvist gästar dessutom på två spår.

Musikens variation är slående. Utan kontrabas dessutom! Tjuven är full av humor med sin djupt riffande basklarinett, den mycket suggestiva Kometen har sin österländska touch och den utomordenligt vackra Narkos är förvisso stillsam men ändå allt utom sövande. Men min favorit är tveklöst Bevakad av tusen vakter med Ståhls färgstarka marimba, Agnas trippande trummor, en av Johanssons klarinetter som vindlar fram så känslostarkt samt Lindströms helt makalösa steel guitar som vänder ut och in på allt – jag får gåshud!

Som sagt, det är bara att gratulera!

Magnus Nygren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *