Ståtligt jubileum för 40-årigt storband

Öresound Big Bands 40-årsjubileum med Peter Asplund
Palladium i Malmö den 11 april.

Jag måste medge att jag trots mångårigt bevakande av den Malmöitiska storbandsscenen inte haft någon speciell uppfattning om Öresound Big Band. Men så går bandet och fyller 40 år vilket resulterar i en fantastisk överraskande konsert med trumpetesset och suveräne sångaren Peter Asplund i fokus. Jisses vilken fullträff!

Vem kunde ha anat detta när bandet formligen lyfte Palladiumscenen med rivstarten Thad Jones Low Down och Maynard Fergusons Cruisin for a bluesin med imponerande tuffa saxofonsensembler med ”tungan rätt i mun” och generösa ytor för fina solon av ledaren Sebastian Gustavsson, alt, samt kollegan Ludvig Samuelsson och tenoristen Jonas Persson som imponerade stort ju mer konserten fortskred, och där veteranen Roy Wall på förste trumpet satte osvikligt pricken under i:t i allt.

Asplund hade spelat med bandet första gången 2009 med uppföljning den 10 april i Vellinge kulturhus samt nu tredje gången gillt på ett nästan fullsatt Palladium med jublande publik. Och inte minst skrattande. Asplund är nämligen en charmerande, roande samt upplysande programledare, som gick ut starkt övertygande i Clark Terrys feature On The Trail från sviten ”Grand Canyon Suite”. Vilken följdes upp med en hastig vokal version av ”I hear music” i fri svängig lätthet. Hans vördnad för kultskolornas målsättning (likt tidigare besökta Vellinges kulturhus) bidrog till förklaringen till att han är musiklärare liksom hans morfar, morbror, kusin, mamma och inte minst fru!

– Blame it on my youth! skämtade han och utvecklade associationen en innerlig balladversion av stycket med samma namn.

I publiken fanns den entusiastiska lokala kända sångerskan Vivian Buczek, som många gånger tidigare framträtt ihop med Asplund på Palladiums scen. Naturligtvis var ett nytt sångligt möte oundvikligt när de nojsade rutinerat ihop med bevekelsen Teach me tonight. Även om varken hon eller han behöver ytterligare någon undervisning i jazzsång utförd med hjärta utan smärta.

Påläste Asplund visade sig ha rejält på fötter i storyn hur Henry Mancini och textförfattaren/sångaren Johnny Mercer slog sina kloka musikhuvuden ihop i skapandet av hits som Moon River och inte minst The days of wine and roses, som nu utfördes grandiost av Asplund och bandet i altsaxofonisten Claus Sörensens sublima arrangemang. Själv bidrog Asplund med en egensinnig hyllning till idolen Frank Sinatra i My Way som jag inte tror föremålet själv hade känt igen.

Bättre blev det i bugningen för Dizzy Gillespie med en djärv tuff version av ”Night in Tunisia” med en fabulös kadens. Men bäst av allt denna perfekta storbandskväll (med suveräne Asplund) blev då han sjöng sin och Dave Castles festliga That’s why trumpetplayers like to sing. Precis som han själv när han i sin träffande text hyllade både Sinatra, Mel Tormé, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald med flera.
Efteråt underströk jag för Asplund att det här måste inspelas. Han höll med, och gärna då igen med Öresound Big Band. Dom om några väntar på ett rejält genombrott! Det verifierade verkligen denna konsert om. Festivalarrangörer, notera namnet!

Christer Nilsson