Bob’s your Uncle: Spilling Over

Bild på Bobs your uncle

Gason cd 735 / cda 66 min.
Mats Äleklint vo harmonica, Fred Olsson g, Jan Eriksson pedal & lap steel g (2 nr), Lars Henriksson hammond (2 nr), Johan Berke el-b, Pär Jaktelius dr, på 2 nr: Oscar Lindblom tp, Jonas Eklund horn, Klas Eriksson tu, Äleklint tb. Insp i Stockholm juni 2007.

Spilling over – I wish I was a car – Environment blues – Trouble with my wallet – Lonely road – Boogie man – Shades of longing – Talkin’ woman blues – The good times are killing me – I need some money – Going down below – The world doesn’t wait

Både Mats Äleklint och Johan Berke känner jag i första hand som musiker i friare improviserad musik än denna. Äleklint med Joakim Milder, Alberto Pinton och en drös andra band, är en påtagligt efterfrågad musikant. Berke som gitarrist med det egna bandet, som givit ut två album (också på Gason/CDA). Jag har hört talas om att Äleklint sjunger i ett bluesband, men missat deras tidigare skiva. Men ändå blir det en överraskning att höra denna tunga, elektrifierade blues med Fred Olssons personliga gitarrspel och Äleklints kraftigt elförstärkta munspel i förgrunden.

Det är alltid roligt att bli musikaliskt överraskad, men denna uppgradering av gamla slitna bluesfraser har lyft mungiporna till ett drygt timslångt leende. Den nutida anpassningen består främst av mer politiskt korrekta texter lite här och där. Om miljöförstöring och giriga roffare i kapitalets värld och sådant som är aktuellt i dagens Sverige.

Den politiska korrektheten har dock inte drivits längre att man samtidigt kan sjunga om kvinnor som pratar för mycket, eller som skapar problem för plånboken. Alltså sånt som bluestexter brukar handla om fast i kanske aningen mer komplex form än det vanliga ”my baby left me, and I feel so bad”-temat. Äleklint sjunger med stark och lätt raspig röst, som passar bra i sammanhanget och hans munspel låter lagom ”brötigt”.

Men det är ändå Fred Olssons känsliga och idérika gitarrspel som främst fångar min uppmärksamhet. Något Hendrix-citat (Manic Depression?) finns där som antydan till en influens, men mest har han hittat sitt egna spel. Tungt och pådrivande komp och flera roliga gäster fullbordar detta mycket hörvärda album. Rolig platta!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *