Lars Lystedt Sextet: Jazz under the Midnight Sun

Dragon Records DRCD 427 / www.dragonrecords.se / Tid: 73 min.
Lars Lystedt vtb; Lars-Göran Ulander as; Leif Hellman ts; Berndt Egerbladh p; Ray Carlsson b; Sten Öberg dr; Leif Wennerström dr. (4 nr.) Insp. i Stockholm 17 aug 1962, 20 sept 1963 och 4 feb resp 7 dec 1964.

Lagom till Lars Lysteds 90-årsdag, som inföll i december, släppte Dragon Records Jazz under the Midnight Sun i sin helhet på CD. Tidigare har den bara funnits tillgänglig på ett japanskt bolag som CD.

Den musik som Lars Lystedts grupp spelade på 60-talet fortsätter, mer ett halvt sekel senare, att göra stort intryck. Gruppen, som under hela sin verksamma tid arbetade på amatörbasis, spelade likt många landsortsband, de hörde hemma i Umeå, först upp till dans, för att under 60-talets tidiga år utvecklas mot en mer modern, personlig och kompromisslös musik, inspirerad av den jazz som då var i framkant: Coltrane, Dolphy, Evans, Miles och Ornette. Från hardbop via modalt till friare former. Gruppen hade ett eget ”sound” och var mycket samspelta. Gruppens originalitet kan tillskrivas pianisten Berndt Egerbladh, som komponerade och arrangerade det mesta av musiken, men också blåsarna Lars-Göran Ulander och Leif Hellman och inte minst det tighta kompet med Ray Carlsson och Sten Öberg. Allt under överinseende av öppensinnad kapellmästare. Det här var musiker med ambitioner och en stark vilja att skapa något eget, allt inom ramarna för vad bandet förmådde och det var inte så lite heller.

Jazz under the Midnight Sun, som först kom ut på bolaget Swe-Disc, är i alla bemärkelser ett mästerligt album som tagit plats som en svensk jazzklassiker. På vinyl en eftersökt raritet.

Samtliga låtar på skivan är av Egerbladh: Bothnia, Woodoo, The Runner, Sarek och The Hammock, som alla är starka kompositioner, samt Lystedts blues Cook it, i vilken särskilt hans varma och jordnära spel kommer fram. Bothnia är ett lysande stycke i arrangörskonst med fina solon av Ulander och Hellman.

Öberg, som inte kunde medverka på skivinspelningen ersattes av Leif Wennerström, som ju är en annan sorts trumslagare än Öberg, men som fungerar likväl bra med gruppen. I den mycket originella Woodoo, som utmärks av en avantgardistisk och mystisk stämning, arbetar Egerbladh med dissonanser och märkligt fallande melodier som dock till slut landar tonalt. Här får Ulander bända och tänja på tonerna och uttrycka sig tämligen fritt inom ramarna. Året innan Jazz under the Midnight Sun spelade gruppen in en helgjuten EP i världsklass, då med Öberg på trummor, som innehöll två av svenskt 60-tals bästa jazzlåtar, både vad gäller komposition, arrangemang och solistiska insatser. The Runner är som titeln antyder en snabb låt som innehåller flera av dåtidens stilistiska uttryck. Hellman har lyssnat på Coltrane och Ulander på Dolphy. Den finns också med på CD:n i en alternativtagning. Som kontrast är The Hammock en vilsam och samtidigt medryckande låt i 6/8, som för tankarna till en svensk sommardag som aldrig vill ta slut.

På CD:n finns två nummer som var tänkta för en EP som aldrig kom ut, men som existerar som en testpressning, Krypto av Egerbladh och One for Joan av Charles Lloyd. De två versionerna av Fanfar härrör från en skivinspelning från 1962, gruppens första, med samma titel. Det här är musik som jag aldrig tröttnar på att lyssna på. Något av det bästa från svenskt 60-tal!

Roger Bergner