Lina Nyberg: Aerials

LinaNyberg_A4_300dpi_sRGB_Miki_Anagrius_C

Hoob Records HB057 / Border / Tid: 90 min.
Lina Nyberg voc, Cecilia Persson p, David Stackenäs g, Josef Kallerdahl b, elb, Peter Danemo, dr, perc, live elektronik, Vindla stråkkvartett: Caroline Karpinska vl, Maria Bergström vl, Elina Nygren vla, Gerda Holmquist, cello, Capella Catharinae Choir voc. Insp. Kapellet, Stockholm okt och Gula Studion, Malmö nov 2015.

Lina Nyberg fortsätter att låta sig utmanas av de gränser som omärkligt sätts upp omkring en musiker som redan har fått en etikett, i Nybergs tillfälle: jazzsångerska. Om man hör hennes nya dubbel-cd, kan man inte låta sig nöjas med den titeln om man ska beskriva henne. Nuförtiden är hon lika aktiv som komponist, textförfattare, arrangör och producent. Dessutom måste man fråga sig om hennes förhållande till jazzen, även i dess minst vedertagna former, efterhand inte är så fjärnt att det skulle ge mening att ta bort ordet jazz från hennes visitkort.

Det skulle vara mera självklart att kalla Nyberg för det otympliga ”utövare inom konstmusiken”. Men allra mest naturligt vore det dock att bara kalla henne Lina Nyberg, vilket härmed görs.

Denna nya utgivning – den andra i en trilogi som började med The Sirenades – har ett gemensamt tema, fåglar, men är rätt skarpt uppdelat i två: En cd där Nyberg huvudsakligen tolkar fågelinspirerade titlar från amerikansk populärmusik, och en andra cd där vi, med ett undantag, hör en rad av Nybergs egna kompositioner och texter, även de i ornitologins tecken. På ”standard”-cd:n ackompanjeras hon av sin fasta grupp, på den andra enbart av Vindla-stråkkvartetten samt, i kortare passager, av Cappella Catharinae-kören.

Standardmelodierna har alla arrangerats om så att de blir sångbara för just Lina Nyberg. Det mesta av numrens egen inbyggda energi har försvunnit till fördel för en framdrift som är mer pulsaktig och som kan varieras impulsivt. Dessutom innehåller ackompanjemanget många ostinater och repetitiva figurer som ofta rör sig på tvären av vederertagen praksis för dessa mycket välkända titlar (till exempel Fly Me to the Moon, Bye, Bye Blackbird, Skylark). Bara i brasilianska Zequinha de Abreus Tico Tico No Fubá låter Nyberg verkets ursprungliga rytmiska skelett vara drivkraften i sin tolkning. Hon verkar konstant, även i sin egen musik, vara mer upptagen av melodi och text än av den energi som ligger implicit i rytmen.

Det tillfogas bestämt nya facetter till standardmaterialet när sångerna på detta sätt plötsligt får mer karaktär av Brecht-café än av Den Stora Amerikanska Sångboken. Dessutom, när ackompanjemanget och temaframförandet skiljs åt så tydligt som här uppstår ett förnyat och välkommet fokus på melodilinjen. Mer betänkligt är det i mina öron att det uppstår en stark tvetydighet när texter som egentligen är rätt banala nu framförs som om de var dunkla och kontroversiella sanningar.

Det problemet uppstår inte på den andra cd:n, där Nybergs egen musik står i fokus. Nyberg skriver så att text och musik känns naturligt besläktade. Hennes uttryckliga glädje och oro gentemot de sårbara väsen i ornitologin uppfattas som mera vidkommande än när hon på grund av den valda formen ger texten till ”Bye Bye Blackbird” falsk patos. Hennes bruk av polytonalitet och kvartstoner kommer att få den publik som tycker en melodi är bäst när man kan känna igen den att avvisa Nyberg. Men de som förhåller sig öppet kommer att som belöning ledas in i ett musikaliskt universum som är mycket personligt. Jag nämner i denna förbindelse inte Laurie Anderson, Meredith Monk, Jeanne Lee och ett par berömda Brecht/Weill-tolkare för att jag tror att de har varit förebilder för Nyberg utan enbart för att deras namn kan leda publiken till henne.

När polytonalitet och kvartstoner har nämnts överraskar det heller inte att det enda bidraget på cd nummer två som Nyberg inte har skrivit är Charles Ives Like a Sick Eagle, en sång han skrev till en sonett av John Keats och som inte handlar om en kris för Den Amerikanska Örnen men om Ives sorg över sin frus missfall och efterföljande sjukdom. Sången är – trots den något finurliga litterära förklaring som är nödvändig för att få den att passa in i Nybergs fågelvärld – svår att skaka av sig, också i Nybergs tolkning. Dens placering här – tillsammans med Nybergs egna sånger samt hennes nio minuter långa ordlösa, rondofria och förnämt strukturerade stråkkvartettssonat Murmuration (som är långt klarare i sin form än sin titel) – ger mig ett intryck av en konstnär som är beydligt mer bekymrad över hela världens tillstånd än om bara dess hotade fågelliv.

Hennes texter avspeglar, när de läses, mer fascination än oro för Fågel Fenix, dess mytologiska släkting Benu, näktergalen på Berkeley Square och alla de talrika andra flygande arter. Men den överordnade berättelsen som strömmar ut från denna oroliga och oroväckande musik är inte bara en fascination av de flygande arter och deras diversitet. I sing because I have a song låter det på cd:ns sista sång om Motacilla Alba, sädesärlan. Men så enkelt är det inte. Nyberg är betydligt mer komplicerad.

Peter H.Larsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *