Nystart för Per Texas Johansson

Per Texas Johansson, Mattias Ståhl, Konrad Agnas och Johan Lindström. Foto: Tina Axelsson
Per Texas Johansson, Mattias Ståhl, Konrad Agnas och Johan Lindström. Foto: Tina Axelsson

Han steg åt sidan. Blev narkossköterska. Men till slut kom tankarna att åter att handla mer om musik än om propofol. Lyssnandet kom tillbaka och med det också musiken. Per Texas Johansson gör en nystart med nytt album. (Intervjun publicerades i OJ nr5/2015)

Lyssnande är något föränderligt, något ombytligt. Vi människor kan exempelvis inte – för att parafrasera den grekiske filosofen Herakleitos – stiga ner i samma skiva två gånger. Den ”A Love Supreme” som tonsatte din uppväxt och den ”A Love Supreme” som taxichauffören spelade när du lämnade din partner för sista gången är två väsensskilda verk. Inte sant?

Av detta lär vi oss bland annat vikten av att hörsamma våra hörselorgan. Om ögonen är själens spegel är öronen själens … spegelsal. En person med snäva hörselgångar är ofta en olycklig person. Och en olycklig person kan ibland må bra av nya vanor, nya utsikter, nya tankar.

Om och kring millennieskiftet upptäckte klarinettisten och tenorsaxofonisten Per Texas Johansson att han blivit ”lite tråkig i [sitt] lyssnande, lite förutsägbar […] lite bevakande, så där”. Suget och lusten hade försvunnit ur hans musikliv. Spelglädjen och utforskarandan han uppvisade på sina tre första soloalbum – ”Per ’Texas’ Johansson” (1997), ”Alla mina kompisar” (1998) och ”Man kan lika gärna leva” (1999) – var som bortblåst. Så han tog ett steg åt sidan.

Han började plugga till sjuksköterska på Röda Korsets sjukvårdsutbildning. Han slutade att öva ”tvångsmässigt”. Han började jobba som narkossköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Han slutade svara ett automatiskt ”ja” så fort ett spelställe eller en artist ringde upp honom.

Han började, sakta men säkert, återfå det han tappat.

– Det är kul att släppa skivan – det är fantastiskt kul att komma ut och spela – men det är klart att jag är nervös för hur den kommer att tas emot.

Per Texas Johansson och jag sitter i ett av Gamla Stans djupast belägna caféer. Bredvid honom, i en vinröd plastkasse, ligger ett exemplar av dubbel-LP:n ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg” (Moserobie). Uppföljaren till ovan nämnda, nu alltså 16 år gamla, ”Man kan lika gärna leva”.

– Samtidigt känner jag mig otroligt trygg med alla som spelar på den och med Jonas Kullhammar som hjälpt till att ge ut den. Kan man vara nervös utan att vara osäker? (skratt)

Personligen är jag bergfast i min åsikt (och lejonparten av Sveriges musikrecensentkår tycks hålla med mig): ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg” är en fullkomligt lysande platta. Varenda ton på den känns besjälad, vartenda taktslag på den sjuder av liv. Det lyhörda och demokratiska samspelet mellan dess musiker – Per Texas Johansson, Mattias Ståhl (vibrafon, marimba), Konrad Agnas (trummor) och Johan Lindström (steel guitar) – är en ren sinnesvidgande fröjd.

– Att det inte är någon bas med beror på att jag var ute efter det här flyktiga, lätta. Jag tänkte på Pierre Boulez-stycket ”Le marteau sans maître” – slagverk och lite flöjt, berättar han.

Fröet till vad som skulle komma att bli ”De långa rulltrapporna…” såddes en dag då trumpetaren Niklas Barnö kontaktade honom och frågade om ett gig.

– Det var otroligt kul. Samtidigt pushade Mattias på mig och dessutom var det var en tid då jag tänkte mer och mer på musik och mindre på propofol… Så det var inget särskilt som fick mig att känna ”nu kör jag”, utan beslutet att göra en skiva växte fram.

Otvunget och organiskt växte även själva albumet ”De långa rulltrapporna …” fram. Först – för ett par år sedan – gick Johansson och Mattias Ståhl igenom materialet som han ändå skrivit när han jobbade som narkossköterska. Därefter fick han en förfrågan från Konrad Agnas, pianisten Johan Graden och trummisen Niklas Fernqvist – det vill säga trion Graden/Agnas/Fernqvist – om han ville spela med dem på ölstugan S:ta Clara, Gamla Stan. Och detta ledde i sin tur till att Agnas och Johansson satte igång och jamma tillsammans …

– … och så förde jag samman Konrad och Mattias och då blev allt skitkul, skrattar Per.

– Eftersom Johan [Lindström] skulle spela in och mixa var det ju också naturligt att fråga om han ville medverka på några låtar.

Mellan den 14 och 16 oktober 2014 fästes de tjugo spåren som utgör ”De långa rulltrapporna …” på hårddisk i Hammarby Studio. Ett av dessa bär samma titel som skivan.

– Låten ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg” är en ganska tidig låt, faktiskt. Jag tänkte att den skulle heta så för att den går runt, som en rulltrappa. Lite programmusik, så där! Men att den skulle ge namn åt skivan var inte självklart.

Rulltrapporna som avses rullar bredvid Flemingsbergs station – en av södra Storstockholms mest trafikerade järnvägsknutar – och de transporterar pendlare och tågresenärer från stationshuset till Södertörns Högskolas campus och vice versa. Deras exakta längd må vara höjd i dunkel (varken Trafikverket eller fastighetsförvaltaren Jernhusen har dessa siffror lätt tillgängliga), men långa är de.

De är också rulltrapporna man tar om man har ett ärende – privat, professionellt, ångestladdat, hoppfullt – till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

– Ja, det är mycket som pågår i dem, ler han.

– ”Ska jag gå eller ska jag stå? Nej, jag står.” (skratt) Ingen vill ta hissen för det luktar så jävligt där. Om jag komponerat något när jag åkt i dem? Nej, det kan jag nog inte säga (skratt). Men jag har tänkt mycket på musik där.

Att ”De långa rulltrapporna …” är ett personligt alster – att det är djupt rotat i Johanssons nu- och dåtid – står glasklart i samma sekund som det börjar ljuda i ens högtalare. På ett näst intill perfekt sätt bygger den vidare på hans nittiotalsproduktion, samtidigt som den stint stirrar framåt.

– Musikaliskt är den en fortsättning på det jag gjort tidigare. Sedan är ju Johan med på den och [hans genom tiderna mesta samarbetspartner] Fredrik [Ljungkvist] gästar på två spår… Jag skulle aldrig kunna göra något som är ”nu klipper jag banden och går vidare”.

– Men för mig personligen så signalerar den ett slags nystart.

2014 sa han upp sig från jobbet som narkossköterska. Han har bara gott att säga om sina forna kollegor – och det glada minnet av överläkaren som ”ville börja prata Stan Getz” mitt under en komplicerad intubation kommer han att bära med sig för evigt – men nu är musiken åter hans allt. Det första han gör när han vaknar – och det första han gör när han kommer hem – är att lägga något efterlängtat (för tillfället ofta en Madlib-, Charles Ives- eller Lee Konitz-LP) på skivspelaren.

Hans öron är vidöppna.

– Jag har tänkt mycket på varför jag tog pausen – kanske var det för att jag bara inte orkade möta mina problem? Jag kanske bara bangade helt enkelt? (skratt) Men jag kan väl ändå känna att jobba som narkossköterska inte var helt meningslöst.

I vår släpper Jari Haapalainen Trio – Johansson, Jari Haapalainen (trummor) och Daniel Bingert (bas) – sin trettio minuter långa och fusionanstrukna debutplatta. Innan dess väntar Johanssons och Johan Gradens hyllningsskiva till Lennie Tristano.

– Jag ser verkligen ljust på framtiden! Det är otroligt kul med musiken och lyssnandet och scenen är kul.

Har du tänkt ut en strategi så att du inte fastnar i det där tråkiga, förutsägbara och bevakande lyssnandet?

– Nej, jag kommer gå rakt ner i det igen (skratt). Har du något knep?

Nej…

– Man får vara vaksam hela tiden.

Text: Johan Jacobsson

Foto: Tina Axelsson

2 reaktioner på ”Nystart för Per Texas Johansson

  1. […] Som vanligt försöker vi bygga på traditionen och blanda det gamla med det nya i vårt program – ge plats för både yngre, äldre och alla där emellan – och därför är vi mycket stolta över att presentera säsongens ”Barnjazz på bibblan”, JAG LÅTER SÅ MYCKET JAG VILL! (av och med Kari Sjöstrand, dessutom fri entré) och därefter vår näst sista konsert, PER TEXAS JOHANSSON: […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.