Nacka Forum: We are the World

LP_12inch_gatefold_v92012_MMPLP100.indd

Moserobie Music Production MMPCD100 / Plugged / Tid: 40 min.
Goran Kajfeš tpt, Jonas Kullhammar sax, Johan Berthling b, Kresten Osgood d. Insp i Studio Moserobie.

Med en trumvirvel slungas jag in i en energifylld frijazzimprovisation signerad Nacka Forum. Kvartetten – Jonas Kullhammar, Goran Kajfeš, Johan Berthling och Kresten Osgood – för mig sedan vidare på ett lekfullt äventyr fyllt med underfundig musik!

Nacka Forum grundades 1999 och är en prisbelönad grupp med rötter i frijazzen, som nu släpper sitt femte album. We are the World som albumet heter är en färgstark platta med kompositioner mestadels skrivna av Kullhammar, men även Berthling och Osgood har komponerat.

De bjuder på ett mästerligt samspel i alltifrån explosiv och rivig frijazz i en låt som All we are Saying, till en lååååångsam och smått sömnig låt som Buss 414, vilket är en klockren kontrast till All we are Saying, som för övrigt slutar i en härlig, smått oväntad men ändå given Ornette Coleman-anda i temats slutfras. Do the Nacka Forum och Thinking about J.C. för tankarna vidare till gamla barnprogram och den smått finurliga musik som spelades där.

En låt som sticker ut är Osgoods komposition #5. Det är en låt där andra spännande akustiska sounds får utrymme i musiken, som gör att det skapas ett slags meditativt tillstånd där musiken och lyssnaren får andas. Låten inleds stämningsfullt med klockor och andra perkussiva instrument. Berthling spelar ljusa flageoletter med sin stråke som skapar en bordun, går sedan fint över till ett ostinato. Ett ostinato med toner som han behandlar med respekt och känsla. Sedan kommer temat som bygger på en skala som varieras och som slutligen mynnar ut i solo. Låten har en indisk karaktär och är en fin kontrast till de mera riffbaserade låtarna.

Alltsammans binds dessutom samman väldigt fint i ett akustiskt och varmt inspelningssound. Ett sound som verkligen passar Nacka Forums musik. Det ger ett lite punkigt, men ärligt uttryck.

Musiken är personlig och de individuella insatserna är det hög klass på. Det är ingen tvekan om att det är Kullhammar på saxofon (med flera instrument) när han tar ton, det är heller ingen tvekan om att det Berthling på kontrabas när han kör igång med ett riff. Men den gemensamma nämnaren för musikerna, låtarna, eller ja… hela skivan, som verkligen gör avtryck, är gruppens fantastiska samspel. De har respekt för varandra och varandras instrument och med lyhördhet vet de gemensamt vad musiken behöver i stunden.

Charlotta Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.