Madeleine Östlund: Wondrous Roads

Jiiva Records / Tid: 51 min.
Madeleine Östlund v, Lars Bröndum live-elektronik, Lisa Grotherus bcl, Lorenzo Paesani p, Patric Thorman elb, Per Tjernberg perc, Torbjörn Ömalm g. Insp OAL Studio, Sollentuna 25-26 januari 2015.

Skånska vokalisten Madeleine Östlunds andra skivsläpp Wondrous Roads syftar på de mirakelvägar där nya och oväntade möten ger upphov till lika nya sensationer och uppslag. Klassisk improvisation, tänker du då. Njae, nästan, men inte riktigt. Den här gången har Östlund samlat sex musiker från skilda genrer för att se vad som utvecklar sig i OAL-studion.

Vattenvägar, som Östlund själv titulerar ett av sina egna stycken, är en konstmusikalisk bagatell som även är en av plattans bästa. Fackidioten får svårt att placera den här skivan. Intro är en liten pärla som gör att jag i morgonyran tror det ligger en Björk-platta i CD-spelaren. Och Skuggan som följer dig är en bossabetonad låt som Monica Z kunnat sjunga i en av Hasse & Tages revyer.

Östlund sjunger för övrigt både på svenska och engelska. Men hennes stämma är tämligen monoton, rentav tråkig i vissa stycken, vilket inte riktigt svarar mot de musikaliska uppslagen, nymodigheterna i musiken. Östlund har ju mest gjort sig känd som en ”funkig” sångare som sjunger på skånska.

Det mest givande, tillika förvånande, säger både Östlund och jag, är gamle percussionisten Per Tjernbergs – Archimedes Badkar, Aston Reymers Rivaler, Dag Vag, EGBA, Per Cussion All Stars – gästspel. Han ger musiken en klar västafrikansk prägel, som i Interlude. Fast inte på ett forcerat eller påklistrat vis. Tjernberg har också mixat skivan, medan Lennart Ström har producerat den. John Coltranes örhänge Straight Street från debutplattan 1957 blir till en tokrolig tolkning med Östlund på frisång till Lisa Grotherus basklarinett och Tjernbergs slagverk. Och En lerig väg av Einar Englund är finstämd i såväl text som ton. Med Ole Torvalds ord blir det ett slags omdöme för plattan: ”Det är så dämpat, allting i det gråa ljuset./Det enda som ger färg är rönnens bär./Det knarrar sakta i en dörr i huset./Det är så enkelt allt, det liksom bara är.”

Poesi spelar överlag en av huvudstämmorna. Det är inte helt vanligt i dagens snuttifierade mediekonsumtion och swipade IT-landskap. Walt Whitman har haft en avgörande roll för skivans tillblivelse. Titeln är förmodligen en parafras på Song of the Open Road. Till och med den tyske senromantikern, förmodernisten Rainer Marie Rilke ges plats. Han avslutar hela plattan med sin dikt ”Fortschritt”, dessvärre i engelskspråkig tolkning.

Fastän själva uppslaget är värd en stor eloge och att det visst är förståeligt att nya idéer dyker upp i studion måste en platta på nära en timme också hålla hela vägen, det gör inte Wondrous Roads. Den består av hela 14 spår, men hade klart vunnit på att ha kortats ned en kvart. Det blir för disparat. Som om allt roligt måste med. Något slags riktning, en väg vars bäring tagits ut något i förväg hade gjort mirakel.

Rikard Rehnbergh