Berndt Egerbladh Trio: Schizo

bengtegerbladhschizo

Dragon DRCD 428 / Border / Tid: 34 min.
Berndt Egerbladh p, Björn Alke b, Sten Öberg dr. Insp. Europafilm studio, Sthlm den 8 dec 1964.

Jag funderar över titeln. Varför döpte Berndt Egerbladh skivan till Schizo? Det kommer från första låten, med samma titel, men vad är det egentligen som är schizofrent över musiken, inspelad den 8 december 1964, på Europafilms studio i Stockholm? Ronny Nygren kallar titelspåret drivande och nervös i sina liner notes – som repriseras i cd-häftet, plus en kort självbiografisk skiss av Egerbladh, också hämtat från originalet – och visst är det så, det är dessutom låten som allra mest är i samklang med sin tid. Nervig, med en modernistisk ton, trion springer omkring och tar det lugnt om vartannat, ungefär som känslan i en fransk nyavågenfilm. Berndt Egerbladh spelar hårt på tangenterna, nästan rastlöst, och kompanjonerna Sten Öberg (trummor) och basist Björn Alke hänger på i kompositionens skiftande tempo. Det är musik med många olika färger och Schizo är utan tvekan skivans starkaste låt.

Det schizofrena är snarare att resten av skivan tittar tillbaka, på bebop, plockar upp ballader och inte har samma komplexitet. Berndt Egerbladh var som så många andra vid den här tiden avvaktande, det är en musiker som prövar sig fram mellan traditionen och det nya, och hämtar lika gärna näring i nordisk natur som den amerikanska jazzkatalogen. Förutom fem egna låtar tolkar trion My One and Only Love och Days of Wine and Roses, samt Our Delight av Tadd Dameron. Intressant att jämföra hur Egerbladh spelar standardlåtarna jämfört med internationella pianostorheter. Berndt Egerbladh är långt ifrån lika ekvilibristisk som Oscar Peterson eller Chick Corea när han tolkar My One and Only Love, utan koncentrerar sig på sångens kärna, det är avslappnat och känslosamt. Jag tycker ännu mer om Days of Wine and Roses, med sitt nordiska, eller norrländska, temperament, i sättet att smyga runt en melodi. Bill Evans spelade tidigt in Our Delight och Egerbladh fokuserar även här på ett lugnare temperament även om det svänger. Bebopspåret är annars tydligast på Mister Idrees, en medryckande och skuttande sak, säkerligen en vink till trumpetaren Idrees Sulieman, som levde och verkade i Sverige och Danmark i många år.

Eva och Monique, tillägnade Berndt Egerbladhs två döttrar, tänker jag på som samtal, där pianot, men även de andra instrumenten, både lyssnar och pratar i olika tonlägen. Sarek kan man även höra med Lars Lystedt Sextet, på Jazz Under the Midnight Sun, som Dragon också aktualiserat nyligen (Recenserad här /Red.), och även om det är en fin låt, i trioformat, föredrar jag sextettens mer storskaliga version. Lätt att sätta de två skivorna bredvid varandra, dyrgripar, från samma tid, på samma skivbolag (Swe-Disc), som ger en intressant bild av svensk jazz några år in på sextiotalet, och, inte minst, Berndt Egerbladh som låtskrivare. Midnattssolskivan tycker jag är strålande, Schizo är mer som en miniatyr i jämförelse, inga vida vyer, utan som en snyggt skuren, svartvit stillbild. Inget extramaterial. Synd, men det kanske inte finns. Viktigast att musiken ånyo har gjorts tillgänglig!

PM Jönsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *