♥ Duke Ellington and his Orchestra: Heading for Newport

Doctor Jazz (doctorjazz.nl)
Willie Cook, Cat Anderson tp, Clark Terry tp, flh, Ray Nance tp, violin, Britt Woodman, Quentin Jackson, John Sanders tb, Jimmy Hamilton cl, ts, Russel Procope cl, ss, as, Johnny Hodges as, Paul Gonsaleves ts, Harry Carney cl, as, bars, Duke Ellington p, Jimmy Woode b, Sam Woodyard dr, Jimmy Grissom voc. Insp. Hill Auditorium, University of Michigan, Ann Arbour 2 juli 1956.

I slutet av 1940 upplöstes det ena storbandet efter det andra. Swingen hade stelnat i gester som blivit varumärken för de mest kända orkestrarna. I början av 50-talet var det annat som gällde. Men Ellingtons band fanns kvar med rötter i 20-talet – för att han förmådde att inte låsa sig. 1956 på Newportfestivalen mitt i natten då publiken var på väg att gå slog bandet till med Diminuendo in Blue and Crescendo in Blue med en galet taggad Paul Gonsalves som solist i sex minuter. Det är historia som vittnar om Ellington-bandets klass. Det här är samma band litet tidigare fast med enormt mycket bättre ljud. Gonsalves får vi inte höra i samma klass, men klassikerna står som spön i backen. Solisterna är ofta mycket bra och ibland fantastiska: Clark Terry, Harry Carney, Johnny Hodges – ja, ni känner igen er. Bandet är fläskigt och tätt. Kanske litet för mycket fett storband ibland för min smak. Men solisterna är alltid i centrum. Ett stort band på toppen av sin sena karriär fångat live.

Thomas Millroth