♥ Donny McCaslin: Blow

Motema (Border)
Donny McCaslin ts fl cl, Jason Lindner keyb p, Tim Lefebre, Jonathan Maron, Nate Wood elb, Mark Guiliana, Zack Danziger, Nate Wood dr, Steve Wall keyb g, Ryan Dahle g, mellotron voc, Jeff Taylor, Gail Ann Dorsey, Sun Kil Moon voc. Insp. New York 2018.

Samarbetet med David Bowie på dennes sista skiva Blackstar (2015) satte djupa spår och blev på flera plan förlösande för Donny McCaslin. ”Spela vad du hör, bry dig inte om hur det kommer att kategoriseras” var Bowies utgångspunkt i det kreativa arbetet. Vilket ofta tog sin början i rätt lösa skisser. Inte minst stärktes McCaslin i att experimentera med elektroniskt processande och inducera olika loop-tekniker i sitt saxofonspel. Ett arbete som fortsatte på den egna skivan Beyond Now (2016) året efter. En platta som både var en hyllning till Bowie, men också ett steg vidare och en fördjupning av den riktning som McCaslin tidigare rör sig mot på sina tidigare utgåvor Perpetual Motion (2010), Casting for Gravity (2012) och Fast Future (2015). Efter mötet med Bowie kändes allting möjligt, har McCaslin berättat i olika intervjuer. Tidigare hade han inte haft en tanke på att göra en platta dominerad av vokalister än mindre grundad i avantrockens domäner. Men det är precis det som Blow är, samtidigt som det är en skiva som inte enkelt går att klassificera utan den rör sig i flera, ibland parallella riktningar framåt. Inledande vokalspåret What About the Body för tankarna till King Crimsons udda metrik och Adrian Belews underfundiga texter. Den efterföljande Club Kid har en forcerad, slamrig uppbyggnad som rör sig mot gränsen till att brisera, men håller ändå ihop. Här kommer jag att tänka på No Wave-rörelsen och musiker som James Chance och Sonic Youth, där varje ton tycks vara den sista. På de instrumentala spåren är det framförallt den längre Break the Bond som pålar ny mark, med ett intensivt pulserande driv mot vilket McCaslin alltmer fritt vrider och vänder på de tematiska strukturerna i, stundtals i ren friformanda. Detta gäller också i hög grad på den programmatiska Exactlyfourminutesofimprovicedmusic, där Tim Lefebres linjära basspel håller riktningen intakt. Beast är också också ett helinstrumentalt spår, där Mark Guilianas polyrytmiska arbete expanderar spelplanen och skapar utrymme. För det är genomgående ytterst komprimerade ljudlandskap som McCaslin och hans medmusiker skapar. Soundet är kompakt, fullmatat med hög densitet. Jason Lindners keyboard fyller på och fyller ut luckorna, lägger lager på lager av innovativa sektioner mot vilka McCaslins intensiva tenorsax skär sig igenom med elektronisk förstärkning. Även på de – i det här sammanhanget – mer konventionella låtarna som New Kindness, Tiny Kingdom och den spoken word-aktiga The Opener är de musikaliska fonderna komplexa. Det finns dock ett spår som skiljer sig påtagligt från de övriga, det avslutande Eye of the Beholder. En soulfylld, vemodig ballad där sångerskan Gail Ann Dorsey – som under många år samarbetade med Bowie – gör en innerlig tolkning rakt upp och ned utan några åthävor. Ett avslut som känns logiskt och renodlat, ungefär som en svalkande och uppfriskande gomrensare efter en bättre flerrättersmiddag.

Ulf Thelander