♥ Hurrakel!: Anna Lund presenterar Hurrakel!

Hoob Records / Border
Anna Lund dr, Nils Berg ts, bcl, John Holmström p synth, Vilhelm Bromander b, Mattias Ståhl vib, Jonas Kullhammar cittra. Insp. Studio Moserobie, Stockholm 2017.

Ett flöde nynnande framåt. På mig hörs musiken först som en enda lång inandning, tankar och idéer som hakar i varandra. Den löses nästan upp i Kung Antiklimax med effekter av synth och cittra (tror jag) likt ett vårregn i solsken. Först hör jag i stort, sedan enskildheter.

Nils Bergs återhållsamt vackra spel, där han bara lyfter melodierna litet grand, vrider och vänder på dem med förundran i tonen. Så vackert att jag nästan glömmer de andra.

John Holmströms piano biter enkeltonigt med korta påståenden i exakt rätt rum, stökar till, stödjer och möblerar om. Starkt och exakt. Eller hela ensemblen tillsammans då de enas om en fras som de låter bocka och buga och böja och bända. En blundande dans. Jag höll på att skriva ”trans” men kunde lika gärna valt ”dröm”.

Mattias Ståhls vibrafon lyser upp musiken i dröjande klanger. Peace Song Earth är avvaktande men har höjd redan från start. Berg tecknar melodi i långa linjer, som lyser av de andras färger. Koloriten bor i rytmen, i trumspelet. Tätt inpå Vilhelm Bromanders elastiskt nära basspel brer Anna Lund ut musiken, undersöker, smyger runt hörn och kikar i vrår. Hon målar upp ett rum att vara i, en skiftande spegelsal. Det är alltid en utbredning som töjer gränser. Kom att tänka på Han Benninks spel, som jag en gång blundande hörde för att föreställa mig att han var en dansare som prövade rummets gränser och begränsningar, för att komma över dem och markera dem på samma gång. Ungefär så tänker jag om Anna Lund. Med trummorna omfamnar hon de andra, pulserar musiken, färglägger den, tecknar komplicerade rumsförhållanden – bara för att det sångbara ska höras enkelt och innerligt. Hon kan skrälla så vackert! Coolaste skivan på länge.

Skrev jag ”trans” och ”dröm”? Läs i stället ”extremt klarvaken” – Lund är tydlig utan de ”stora” gesternas klichéer.

Thomas Millroth