12:e upplagan av Ystad Sweden Jazz Festival präglades av själfull estetik och starka profiler

Ystad Sweden Jazz festival, Ystad, 4-7 augusti 2021

Foto:Markus Fägersten

Ystad Sweden Jazz Festival hade premiär 2010 och blev omedelbart en succé och har idag placerat sig högt upp på både den inhemska och den internationella jazzkartan.  2020 blev ett mörkt och märkligt jazzår på många sätt. I Sverige var restriktionerna på grund av coronapandemin dock lättare än i många andra länder, men det fick naturligtvis omfattande konsekvenser för alla arrangörer av festivaler, även Ystad Sweden Jazz Festival. Det var inte tillåtet att ha fler än 50 personer i publiken och att bjuda in utländska artister blev nära nog omöjligt.  Jazzfestivalen i Ystad genomfördes mot alla odds, man ställde om istället för att ställa in och följde FHM:s strikta restriktioner.

Läget under 12:e upplagan såg betydligt ljusare ut.  Ystad Teater som var en av huvudscenerna hade en tillåten maxkapacitet på 240 personer mot normalt fullsatt salong med 468. Över 100 musiker var på plats och 22 konserter kunde genomföras under festivalen fyra dagar. Festivalledningen kunde dessutom känna sig extra stolta då Ystad i år tilldelats utmärkelsen årets jazzkommun av Riksförbundet Svensk Jazz. Musik i Syd och Ystad Kommun är fortsatt största samarbetspartners och pianisten Jan Lundgren festivalens konstnärliga ledare.

En av festivaldagarna vigdes huvudsakligen åt svenska profilerade namn samtidigt som man firade Kungliga Musikaliska Akademiens 250-årsjubileum. Medan en dag vigdes helt åt vokaljazzen.

Franska Toulouse-baserade brasskvartetten Wonder Brass Band med Caroline Marceillac på sousafon i spetsen blåste igång festivalen. Kvartetten bjöd upp till sprudlande festligt sväng och rörde sig effektfullt mellan cha-cha, cabaretjazz, funk och tango.

Foto:Markus Fägersten

Starkt profilerade franska sopranaxofonisten Emile Parisien (född 1982) som var på plats även förra året kunde höras i en trioformation med festivalgeneralen, pianisten Jan Lundgren och cellisten, basisten Lars Danielsson. Trions bejublade framträdande från förra året på Ystad Teater har resulterat i albumet The Ystad Concert II (ACT) som hade release i samband med årets spelning. Alla tre delar på låtskrivandet. Betoningen ligger på folkloristisk kammarjazz, men även en dos klassisk konstmusik och orientaliska tongångar kunde skönjas. Lundgren bidrog med finstämda kompositionerna Into the Night, I Do, A Dog Named Jazze och ett smakfullt arrangemang av Hugo Alfvéns folkvisa Glädjens Blomster. Danielsson som vanligt en klippa bakom sin bas, med sin osvikliga timing skapade stadga och virtuositet på sin kontrabas både utan och med stråke.  Det kammarmusikaliska anslaget kom särskilt tydligt fram i hans bidrag, Asta och Ystad. Mer utbroderade och avancerade passager präglade Parisiens bidrag Préambule. Parisiens ton är både varm, expressiv och intensiv på en och samma gång. Hans sylvassa sopran ligger knivskarp över alla låtar som framförs.

Parisien hade även utsetts till festivalens tonväktare, och vandrade de 107 trappstegen upp i S:ta Marias kyrkas torn och invigde festivalen med väl valda toner på sin sopransax.

Själfull estetik och tematik präglade även Parisiens konsert med sin helfranska kvartett som spelat ihop i hela 18 år. Parisiens spelstil påminner om mästare på instrumentet som Sidney Bechet och Steve Lacy. Konserten på Ystad Saltsjöbad baserades på material från kvartettens senaste album Double Screening (ACT). Låtarna har titlar med associationer till informationsteknologi och sociala medier. Parisien förde ett intensivt samtal med sina bandkamrater.  Låtarna är eftertänksamma i melodi och struktur och bygger på gruppimprovisation. Minnesvärda blev pianisten Julien Touérys livliga Malware Invasion samt Double Screening I-II, en skojfrisk frijazzig utflykt av trumslagaren Julien Loutelier. Spam 1-3 som ringas in av korta läckra intermezzon och Hashtag I-IV skriven av bandledaren själv där Parisien ger sig ut på hisnande utflykter på sin sax var annat örongodis. Utforskande, utmanande jazz med tydliga inslag av klassisk kammarmusik och konstmusik.

foto:Anna Rylander

I ett nytt samarbete mellan festivalen och Musik i Syd hördes två profilerade instrumentalister och kompositörer, pianisten Cecilia Persson och saxofonisten, kompositören Cennet Jönsson i ett möte mellan musiker med lång erfarenhet av folkmusik, jazz och fri improvisation. Musiken, döpt till Premiere, var en specialbeställning åt festivalen. Slagverkaren Lisbeth Diers och basisten Thommy Andersson har tidigare spelat tillsammans med Cennet Jönsson i trion Cenlistho, övriga medverkande i sextetten var kornettisten Tobias Wiklund och accordeonisten Lisa Långbacka. Tio uruppföranden framfördes. Att sextetten träffades för första gången för repetition dagen innan har man svårt att förstå. Kommunikationen var på högsta möjliga nivå i ett hypersensitivt samspel där alla instrumentalister fick rikligt utrymme att blomma ut, både i ensemblespelet och i solistrollen.  Ett drömskt sceneri målades upp och en lustfylld stämning skapades där det fria improviserandet växte till en väv av toner. Ljudbilden och tilltalet bestämdes under resans gång i samspel med och till varandra. Lekfullt, smekande och ibland lite skruvat i låtar som handlade om allt från tornseglare och skogen till barnbarn. Särskilt utmärkande var Jönssons grooviga, studsiga Osiann’s Riff och Perssons sinnliga och mollbottnade Silva och Soror Solis (Syster Sol). Konserten tillhörde en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Foto:Harri Paavolainen

Flera sångerskor charmade publiken på årets festival. Den rutinerade sångerskan Caroline Hendersson, född 1962 i Sverige, men boende sedan 80-talet i Danmark, presenterade ett brett program med sin kvartett. Covers av artister som Lou Reed (Jesus), Duke Ellington (Caravan), Nina Simone (Four Women) och Nancy Sinatra (Bang Bang) samt ett knippe egenskrivet framfördes. Sångerskan har full kontroll över såväl ord som toner och rytmer och intonerar utmärkt. Opretentiöst och konsekvent tog Hendersson sig an repertoaren hon valt. Allra bäst låter sångerskan när hon får sin röst att låta mer naken, dekadent och lite släpande som i tolkningen av Nick Drakes River Man.  Här kommer Hendersson i starkt samspel med sina medmusiker, bröderna Nikolaj Hess (piano) och Mikkel Hess (trummor) samt Daniel Franck (bas).

Foto:Markus Fägersten

Argentinska temperamentsfulla sångerskan Lily Dihab som uppträtt på festivalen två gånger tidigare kunde höras med sitt band i Saluhallen, ny spelscen för i år. Med stor inlevelse behärskade hon sydamerikansk folklore (Mercedes Sosa), bossanova och jazz på ett mycket elegant och genuint vis, även den modernare tangovarianten, signerad Astor Piazzolla. Fint balanserat mellan det eldiga och nästan polerade. Efter en lite trevande inledning växte Dihabs passionerade ”worldjazz” succesivt och mynnade ut i ett dynamiskt porlande flöde som gav mersmak.

Foto: Markus Fägersten

Konserten med amerikanska sångerskan Stacey Kent ställdes in, ersättare blev den rutinerade brasilianska sångerskan Rosalia De Souza. Uppbackad av en svensk/dansk/kanadensisk kvintett med Mats Andersson (akustisk gitarr), Jonas Johansen (trummor), Hans Ulrik (tenorsax), Steen Rasmussen (piano) och Craig Earle (bas) bjöds publiken på varm, sommarljum musik sprungen ur bossa-traditionen med verk av bland andra Chico Buarque, Antonio Carlos Jobim och Joyce Moreno. De Souzas röst är sensuell, ibland önskar man dock att hon gav sig ut på mer äventyrliga vägar för här finns potential. Även den nordiska tonen är kännbar, vilket gav inramningen en lätthet som den annars så ofta vemodiga sydamerikanska bossan kan sakna.

Foto:Anna Rylander

Rösten stod i centrum även under sångerskan Vivan Buczeks konsert med sin grupp på Ystad Saltsjöbad. Man kunde nästan ta på hur sångerskan och hennes medmusiker hade längtat efter att spela live igen. Konserten var döpt till Roots!, titeln på Buczeks kommande album. På plats var sångerskans mångåriga spelpartner, tillika arrangör, pianisten Martin Sjöstedt, amerikanska tenorsaxofonisten Seamus Blake, danskarna Morten Lund trummor och Jesper Bodilsen bas. Repertoaren bestod av musik som förknippas med hennes stora förebilder Shirley Horn och Ella Fitzgerald. Buczek besitter en distinkt, skimrande röst och en säker balans i rytmiken och rör sig friktionsfritt mellan flera oktaver. Sjöstedts finessrika arrangemang och delikata spel vid flygeln gav mersmak och Blakes spänstiga, mustiga tenor klingade väl ihop med Buczeks träffsäkra frasering, särskilt i tolkningarna av Horace Silvers Jody Grind, Stevie Wonders Visions och Duke Ellingtons Prelude to a Kiss.

Foto: Harri Paavolainen

Isabella Lundgren, en annan profilerad sångerska, kunde höras som solist ihop med nystartade storbandet Scandinavian Jazz Orchestra ledd av pianisten Jesse Emmoth. Vardagsrealistiska texter av komikern Babben Larsson och författaren Kalle Lind var specialskrivna för orkestern och konserten var döpt till ”Historier som ingen har hört”. Träffsäkert och med stor närvaro kom sångerskan bäst till sin rätt med orkestern i Babbens En vinterdag, en rökig, släpande  blues som passade perfekt till Lundgrens stämma. Saxofonisterna Julia Strzalek. Fredrik Lindborg, Karl-Martin Almqvist fick glänsa i starka soloinpass.

Foto:Markus Fägersten

I medeltida St:Maria kyrkan kunde trion Lyöstraini  med kontrabasisten Anders Jormin, spelmannen och sångerskan Lena Willemark och japanska kotospelaren Karin Nagagawa avnjutas. Lyöstraini är älvdalsmål och betyder Trees of light på engelska. Debutalbumet med samma namn kom på ECM-etiketten 2015 vars estetik stämmer väl in på trions sound med musik i gränslandet mellan det konstmusikaliska och folkloristiska, med en lätt new-age jazzig anstrykning. Nakagawas 25-strängade koto stod oftast i rampljuset av musiken, vid sidan av Willemarks utlevande sång, medan Jormin fungerade mer som färdriktare och understödjare. Repertoaren bestod främst av egna tonsättningar av musik från medeltiden och dikter från Älvdalen, Japan och diktare som Anna-Greta Wide, Tomas Tranströmer samt Jörgen Lind. Särskilt minnesvärd blev en utsökt bröllopspolska på koto, Jag är den långa isens kvinna.

Foto:Markus Fägersten

Schweiziska låtskrivaren och saxofonisten Nicole Johänntgen hördes i en kvartettformation med svenska basisten Stina Andersdotter, italienska trumslagaren Cecilia Sanchietti och gitarristen svenska Susanna Risberg i en konsert döpt till SOFIA 4 Wizards Wizard Storm. Johänntgen grundade musikprojektet SOFIA (Support of Female Improvising Artists) 2013 och har spelat på festivalen i olika konstellationer flertalet gånger, senast i konsertprojektet ”Sisters in Jazz” 2019 med sångerskan Cæcilie Norby. Saxofonisten växlade känsligt mellan alt- och sopransax och skapade snillrik musik som följde stämningarnas växlingar. Sanchietti spelade konturstarkt och var drivande i olika tempon. Andersdotter fungerade mer som ett stadigt ankare, Risberg levererade flera läckra, bluesmättade solon i sina omsorgsfulla melodibyggen som i sin egen dova Mörka Skogen. Johänntgen kunde även avnjutas i en solokonsert i Klosterkyrkan med dess unika akustik. I ett längre improviserat stycke utforskade hon instrumentets alla uttrycksmöjligheter. Hon spelade med ett mjukt flyt i meditativa melodier och rytmer där pauserna var minst lika betydelsefulla som musiken.

Foto: Markus Fägersten

Två musikaliska giganter ur två generationer möttes i en lysande duokonsert: pianisten Jan Lundgren, 55 och basisten Georg Riedel, 87 år. Materialet som framfördes var i stora delar hämtat från duons gemensamma skiva Lockrop (Gemini, 2006). Ett knippe folkvisor, några Riedel-klassiker ur hans Astrid Lindgren-repertoar, ett par Lundgren-original samt några underfundiga improvisationer framfördes rofullt och med stor lekfullhet. Bland dem Reinhold Svenssons Svallvågor, Stenhuggarens Visa och Blues För Jan Johansson. Båda besitter den där inbyggda förmågan att svänga kraftigt på några få toner och få musiken att växa organiskt.  Konserten rundades av i stor stil då Riedel och Lundgren levererade en förtrollande version av Jan Johanssons Visa från Utanmyra. Mästerligt.

Foto: Markus Fägersten

Riedel utsågs även till Hedersambassadör under årets upplaga och kunde höras i ett intressant samtal med Musik i Syds VD Susanne Rydén på Ystad Konstmuseum där han berättade initierat hur han skriver sin musik, mötet och samarbetet med Jan Johansson och Astrid Lindgren, inspirationskällor till det han sysselsätter sig med just nu; översättningar av sin musik till jiddisch.

Brasilianska gitarrvirtuosen Yamandu Costa skapade under sin solokonsert på Ystad Teater en svindlande musikalisk intimitet och scenisk explosivitet som saknade motstycke inför en entusiastiskt publik i närmare en och en halv timme. Costa trakterade en gitarr med 7 nylonsträngar som med sin extra bassträng möjliggör de intrikat strukturerade övertonerna. Gitarristen besitter en förbluffande teknik, det akrobatiska tar dock aldrig överhand. I ofta invecklade passager växlade Costa mellan att smeka strängarna mjukt för att i nästa sekund öka intensiteten. Stor klangrikedom och dynamik skapades i kompositionerna som mestadels var Costas egna och bar ekon av Baden Powell, Django Reinhardt, Astor Piazzolla och ett myller av sydamerikanska stilar som milonga, chamamé och choro. Costa fick stundtals sin sprudlande, bländande musik att låta som en hel orkester som i Samba por Rapa och Forcá. Ytterligare en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Foto:Harri Paavolainen

Satsningen på ny ung jazz ägde rum på Hos Morten Café under rubriken Next Jazz Generation.  Ett par konserter presenterades dagligen med namn som Tre Öar, Alicia Lindberg Kvintett, Kristoffer Sjöström Trio, Matilda Schyborger, Alexandra Schabo Collective samt Wallander kvintett. Dedikerad jazz som rörde sig mellan mer traditionell till mer modern och nutida jazz. Mer ambienta tongångar kunde skönjas hos Tre Öar och en mix av pop, progg och amerikansk jazztradition hos Matilda Schyborger. Kul att konstatera att återväxten i landet är god…

Foto: Anna Rylander

Festivalen avslutades stiligt med en solokonsert av den schweiziska ekvilibristiska röstkonstnären Andreas Schaerer. Han rörde sig obehindrat och sömlöst mellan olika stilar och rösttekniker. Närmast klanderfritt lyckades Schaerer återskapa en rad musikaliska instrument med sitt eget instrument, rösten. Med enbart sin röst, utan loopar och effekter bjöd han på ett program som spände från freestyleimprovisationer till verk av Claudio Monteverdi och Charlie Parker.

Foto: Anna Rylander

Jazzspisare som inte hade fått nog kunde bege sig till baren på Ystad Teater där prisade trumslagaren Cornelia Nilsson ledde ett nattligt jam med husbandet Mathias Landæus vid flygeln och Johnny Åhman på bas.

Det nyinstiftade Ystad Jazz Piano Award 2021 tilldelades den danska pianisten Zier Romme Larsen. Priset är på 25 000 svenska kronor samt en egen arvoderad konsert på Ystads Teaters fina Steinway under jazzfestivalen 2022.

Foto: Patrik Sandberg

Trots rådande strikta pandemirestriktioner lyckades eldsjälarna runt festivalen skapa en festival som skötes exemplariskt och friktionsfritt. Festivalledningen var mer än nöjda, samtliga konserter var utsålda och runt 3000 biljetter såldes.  Nästa års upplaga, den 13.e i ordningen är redan spikad och planerad att äga rum den 3-6 augusti. Väl mött då!

Patrik Sandberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.