2 x 5 = En minnesvärd kväll på Fasching

Två kvintetter av världsklass samma kväll – det kändes flott, och flott blev det.

Amerikanska Vandermark 5 inledde. Tim Daisy slog en stenhård rockrytm på trummor, Ken Kesslers ståbas pumpade in kraft, och ovanpå flög Fred Lonberg-Holms elektriska cello. Mina associationer gick direkt till Jimi Hendrix Band of Gypsies, med gitarren utbytt mot cellon. Bäst var Vandermark5 just när man verkligen lät en stenhård groove bygga musiken, och hela tiden var det dessa tre som intresserade mig: Kessler hade ett väldigt fint bassolo som faktiskt byggde på tvekan och svaghet, Daisy gjorde sken av att vara fullständigt utpumpad efter varje låt, men kom alltid tillbaka med ny kraft.

Mer problematiska var blåsarna: Ken Vandermark själv valde en tillbakadragen roll, men gjorde några fina klarinettinsatser, medan unge saxofonisten Dave Rempis tog huvudrollen. Men hans spel tenderade lite till tekniska uppvisningar i spräckjazz. Och jag hade ibland svårt att få tag i låtarnas helhet, de gick ibland lite för abrupt i oväntade riktningar utan att ändå överraska. Men det tog sig, det blev allt bättre – och har man Lonberg-Holm i bandet så kan man inte gå fel.

Samma kunde man säga om svensk-norska samarbetsprojektet Atomic. Det tog sig – och som det tog sig. Men först måste jag gnälla på Faschings usla ljud: det är oerhört frustrerande att på sju meters håll se hårt arbetande musiker – men inte höra ett ljud av vad de gör. Här drabbade det bas och piano: när bandet spelade för fullt var det omöjligt att höra dem där jag satt. Och Atomic är om något en utpräglad grupp. Här innebar det att varje musiker, när man väl hörde dem, imponerade, men också att helheten är större än delarna.

Ändå började det, för att vara Atomic, lite matt, utan riktig energi: snyggt, prydligt, men inte riktigt vad man vill ha av bandet. Men man är så samspelade och så rutinerade att man vet att besegra tröttheten, och som alltid har Fredrik Ljungkvist en nyckelroll i sin förmåga att driva på. Och jag blir alltid imponerad av Magnus Broos trumpetspel: det är så avvägt och så precist i uttrycket.

Paal Nilssen-Love hade en bra kväll: hans spel är helt annorlunda det tungt drivande spel som Tim Daisy bjöd på, Nilssen-Love sprider ut sig över hela setet, undviker ibland puls, lägger klangmattor, fogar små detaljer till sitt spel, skapar klanger, slår den enklaste, helt raka takt – och det blir magiskt. Och så bryter han loss som bandets kärnkraftverk…

Sista låten var en triumf, extranumret än mer så. Ja, en flott kväll på Fasching!

Ulf Olsson

Vandermark5 och Atomic
Fasching, Stockholm 7 september 2010