KJELL JANSSON / ANDERS KJELLBERG / BJÖRN CEDERGREN The Groove – A tribute to Jimmy Garrison

JanssonKjellbergTheGroove

Recenserad i OJ 6-12

KJELL JANSSON / ANDERS KJELLBERG / BJÖRN CEDERGREN
The Groove – A tribute to Jimmy Garrison

Broad way blues – Gingerbread boy – For heaven’s sake – Round trip – The last blues – Oriental flower – Sometimes – Train trip – Sweet little Maia – East Broadway run down – Fine
Imogena IGCD 191/Border/tid 47:18
Björn Cedergren s, Kjell Jansson b och Anders Kjellberg dr.
Betyg 3 (4 för den jazzhistoriska kopplingen):
•••(•)

Den här skivan landar i 1960-talets första hälft. Jazzstorheter som Ornette Coleman, John Coltrane, McCoy Tyner, Sonny Rollins, Jimmy Heat och självklart också Jimmy Garrison har bidragit till låtmaterialet. Trioformatet med sax, bas och trummor (Cedergren, Jansson, Kjellberg) utgör ingen nyhet i sig.

Upplägget prövades redan på 50-talet av både Coltrane och Rollins och det är uppenbart att avsaknaden av ackordinstrument medger större frihet för solisten. Cedergren hämtar influenser från många håll. I inledande Broad way blues dyker Sonny Rollins ruffiga tenorsound upp.

I Gingerbread boy är det Archie Shepp och Eric Dolphy som lånar ut känsla och form. I låten Sometimes blir Cedergrens sopran förvillande lik Coltranes (i t ex My favourite things). Kopplingen bakåt är uppenbar och det är nog så det hela är menat.

Lite väl mycket av det goda blir det dock i upptempolåten Train trip där Cedergrens tenor lånar in allt väsentligt från Coltranes Countdown från 1960 (lpn Giant steps) – en vansklig utmaning. Balladerna For heaven’s sake och McCoy Tyners Oriental flower, blir vilsamma avbrott på en skiva som levererar mycket energi. En särskild eloge till Cedergren för hans basklarinettspel i Oriental flower.

Kompet med Jansson och Kjellberg är kompetent men till stora delar förutsägbart. Det driver fint men erbjuder inte några större överraskningar. Det lilla formatet hade kanske tjänat på något mera av ”surprise”, vilket väl hade låtit sig göra inom ramen för avantgardeupplägget. Garrison skymtar fram här och där i Janssons basspel särskilt när grundpulsen överges och basen anslås på flera strängar samtidigt.

Trumspelet är tilltalande men kunde gärna ha berikats med några inlån från slagverkare inom den fria improvisationsmusiken.
The groove – A tribute to Jimmy Garrison är en klart hörvärd skiva, som bjuder på spännande återkopplingar till tidigt 60-tal. Dock kan det vara svårt att upprätthålla lyssnarens intresse hela vägen genom de 47 minuterna.

Tyvärr blir det ganska mycket ”solist plus komp”. Trioformatet hade förmodligen tjänat på ett mer integrerat upplägg där bas och trummor hade fått mer framträdande roller.

Leif Linnskog