Eklektisk stillblandning när Ale Möller gästade Norrbotten BB i Östersund

Foto: Rikard Rehnbergh

Ale Möller &  Norrbotten Big Band, Gamla Teatern, Östersund, 21 september 2021

Multiinstrumentalisten Ale Möller har tentaklerna ute mot i stort sett hela världens alla musikstilar och kulturyttringar. Därför har han blivit något av en egen institution. Tydliggjort inte minst under paussnacket med ett gäng unga elever från Birka folkhögskola: deras ord och omdömen om Möllers spel och kompositioner är inget annat än panegyriska.

Möller befinner sig ute på turné med percussionisten Rafael Sida och pianisten Britta Virves (en av blott två kvinnor i hela ensemblen) samt 15 musikanter (om jag räknat rätt) från Norrbotten Big Band. Tidigare har Möller släppt plattan Pegasus med Bohuslän Big Band (Prophone/Naxos 2013) på vilken Möllers globala och glada låtar får en större och fylligare dräkt i Hans Eks arrangemang. Det gör hans musik gott. Storbandsarren lyfter Möllers ibland minimalistiska och kammarmusikaliska kompositioner till nya höjder.

Om ordet eklektiker – att blanda, efterbilda, sammanfoga – ska ha en svensk representant är Möller ett hett tips. Maken till stilblandning har sällan hörts, sedan den vildaste proggens dagar, åtminstone inte i Gamla Teatern i Östersund. Det är karibiska, indiska och romska rytmer, skandinavisk, brittisk och afrikansk folkmusik, klezmer, funk, soul och jazz om vartannat utan att falla i kulturapproprieringens fälla. Alla stilar värderas lika och bemöts med vederbörlig respekt.

 Ale Möller inledde karriären som jazztrumpetare, här växlar han dock mellan andra blås- och diverse stränginstrument. Roligast är när han drar av ett virtuost intro på mungigan eller spelar på ett avsågat säckpiperör, som i Pegasuspolskan, en maffig storbandsversion där folkmusik möter swing och maqam, det vill säga ”orientaliska” tongångar.

Därutöver är han en estradör som går hem i stugorna. På energisk skånska inleder han varje stycke med en kort anekdot om vad som ligger bakom det. Den lilla pärlan Refug berättar hur Möller blev som förstenad och stående i en korsning i New Delhi vid sitt första möte med Indien; hur det synbarliga kaoset så småningom övergår i ordning. Sordinerat blås representerar hetsiga biltutor och en underliggande puls, en dov bordun, djur, wallor, cyklister och fotgängare som svirrar och svischar däremellan. Det surrar som i en bikupa, och är lika ordnat.

Det bästa sparas till sist. Stycket Razp inleds med att Möller trakterar ett hackbräde i dialog med först congas, sedan en digital trumpet, därefter pianot och rytmsektionen. Det klingar serent som ett klockspel tills storbandet tar vid och ger fullt blås. Kammarmusiken övergår i en förvrängd salsa för att slutligen förena tutti i en sorts fusionjazz. ”Vilket drag!”, som Möller själv uttrycker det.

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.