5 x Paal Nilssen-Love

Joe McPhee/Michiyo Yagi/Lasse Marhaug/Paal Nilssen-Love
Soul Stream

PNL Records 032 / www.paalnilssen-love.com / Tid: 47 min
Michiyo Yagi koto; Joe McPhee ficktr, ts, as; Lasse Marhaug elektronik; Paal Nilssen-Love dr, perc. Insp i GOK Sound, Tokyo den 21 januari, 2013.

Large Unit
2015

PNL Records 030 / Tid: 36+67 min (2cd+bok)
Thomas Johansson trumpet; Mats Äleklint trombon; Julie Kjær as, flöjt; Per Åke Holmlander tuba; Ketil Gutvik g; Klaus Holm as, bs; Tommi Keränen elektronik; Jon Rune Strøm b; Christian Meaas Svendsen b; Andreas Wildhagen dr, perc; Paal Nilssen-Love dr perc. Insp i Casa Popolo, Suoni per il Popolo, Montreal den 21 juni 2015 och i Poncho Concert Hall, Earshot Jazz, Seattle den 28 juni 2015.

Michiyo Yagi/Lasse Marhaug/Paal Nilssen-Love
Angular Mass

PNL Records 028 / Tid: 65 min
Michiyo Yagi koto; Lasse Marhaug elektronik; Paal Nilssen-Love dr. Insp i GOK Sound, Tokyo den 8 februari 2011.

Large Unit
Ana

PNL Records 033 / Tid: 59 min
Thomas Johansson trumpet; Mats Äleklint trombon; Julie Kjær as, flöjt; Klaus Holm as, bs; Per Åke Holmlander tuba; Børre Mølstad tuba; Ketil Gutvik g; Tommi Keränen elektronik; Paulinho Bicolor cuica, triangel, tamborim; Celio de Carvalho congas, bongos, tamborim, pandeiro, berimbau, caxixi, alfaia; Jon Rune Strøm b; Christian Meaas Svendsen b; Andreas Wildhagen dr, perc; Paal Nilssen-Love dr perc. Insp i Rainbow Studio, Oslo den 14 augusti 2015.

Johansson/Storesund/Nilssen-Love
Revolution Before Lunch

Tammtz Records 001 / www.thomasjohansson.no / Tid: 49 min
Thomas Johansson tr, flugelhorn; Øyvind Storesund b; Paal Nilssen-Love dr. Insp på Nasjonal Jazzscene Victoria, Oslo den 16-17 februari 2015.

Kan det bli för mycket av det goda? Kan man få nog av den norska trummisen Paal Nilssen-Love? Bara i fjol släppte han tolv fullängdare och två boxar. Och en av boxarna var den monumentala, livsnödvändiga och sju cd tjocka Joe McPhee/Paal Nilssen-Love-samlingen Candy (PNL). Och en av fullängdarna var den mäktiga, häpnadsväckande och omistliga sologiven News from the Junk Yard (också PNL). Och …
Att hänga med i Nilssen-Loves utgivningssvängar är alltså ett deltidsjobb som man måste ta ett extrajobb för att ha råd med.
Men i slutändan är allt sådant slit värt det. För, nej, man kan inte få nog av Paal Nilssen-Love. Åtminstone kan inte jag få det. I över fjorton år har jag varit näst intill beroende av honom. Hör jag ett av hans Art Blakey-inspirerade virvelslag vill jag höra ett till. Gud ske pris att han år 2007 drog igång skivbolaget PNL Records för att ”dokumentera [sina] aktiviteter”.
Med andra ord var jag inte nödbedd när jag fick i uppdrag att skriva den här recensionen – när jag fick i uppdrag att tycka till om några av de senast utgivna Nilssen-Love-skivorna.
Så låt mig börja.

Koto är, som bekant, ett traditionellt japanskt stränginstrument. Redan 1965, med lp:n Sakura Sakura (SABA), bevisade Hideo Shiraki Quintet + 3 Koto Girls att det gör sig väldigt bra i jazzsammanhang.
Tokonamedottern Michiyo Yagi är å sin sida ett levande och spelande bevis för att kotons alla möjligheter ännu inte är utforskade. Varje gång hon för sina fingerplektrumbeklädda fingrar till en koto bör man därför öppna alla sina sinnen och förvänta sig det oväntade. Det är liksom inte för inte som hennes stil ibland kallas ”hyper-koto”.
Yagi och Nilssen-Love möttes för första gången på skiva år 2006. Sedan dess har de musicerat tillsammans vid åtskilliga tillfällen, ofta med otroligt lyckade resultat. Cd:n Soul Stream (PNL, 2015) är dock – i hård konkurrens – min absoluta Yagi/Nilssen-Love-favorit. Ljudlandskapen som de två, Joe McPhee och Lasse Marhaug bygger upp på den är nämligen fullkomligt magiska – de känns uråldriga, allvetande, naturliga. Nilssen-Loves pointillistiska trumslag strilar likt vårregn. Yagi agerar allt ifrån percussionist och ljudkonstnär till melodisnickrare. McPhees blås är så djupt att jag får svindel. Marhaug tätar till, håller ihop och får sin abstrakta elektronik att sjunga.
Dessutom vilar ett slags intensivt lugn – en nervig stillhet – över hela albumet.
Stor, stor musik.

Yagi/Nilssen-Love/Marhaug-plattan Angular Mass (PNL, 2015) är däremot – jämfört med Soul Stream – en mer direkt historia. Den verkar i rakt nedstigande led från Parker/Bailey/Benninks odödliga lp The Topography of the Lungs (Incus, 1970) och den platsar i varje improfantasts hem.
Mer än så kanske inte behövs sägas?
Inte heller behöver jag lägga ut texten om att Nilssen-Love älskar brasiliansk musik – det gör han ju så bra själv. När helst han får chansen talar han gott om artister som Elza Soares, Luiz Gonzaga, Gal Costa, Jorge Ben, Marcos Valle och Jair Rodrigues.
Spår av denna kärlek återfinns även i musiken han skriver för storbandet Large Unit. Bland annat så är Riofun och Circle in the Round – spår två och tre på Large Units andra cd Ana (PNL, 2016) – långa hyllningar till den levnadsglada Bahiamusiken …
… och när jag hör dem vill jag bara dansa och jubla.
Personligen är jag vansinnigt förtjust i experimentella storband. William Parker & The Little Huey Creative Music Orchestra, Fire! Orchestra, Globe Unity Orchestra, Peter Brötzmann Chicago Tentet, The Carla Bley Big Band, Trondheim Jazz Orchestra … alla ligger de mig varmt om hjärtat.
Det senaste halvåret har emellertid Large Unit tronat högst på min experimentella storband-lista. Anledningarna till det är nämnda Ana och boxen 2015 (PNL) – ett par mästerverk.
2015 – som består av två cd:s och en bok – är ett dokument över den långa världsturnén som Large Unit var ute på under just 2015. I text (personliga betraktelser), bild (fotografier tagna av den fantastiske basisten Christian Meaas Svendsen) och ton (cd1 består av speciellt hopsatta duos och trios medan cd2 fångar Large Unit live i Seattle) förklarar den hur livet ute på vägarna kan te sig.
För ett hängivet Large Unit-fan är 2015 sålunda ett måste. Särskilt de musikaliska mötena som duo- och trio-cd:n bjuder på är något extra som ger mersmak – jag skulle definitivt inte tacka nej till mer material från och gig med exempelvis Johansson/Äleklint/Holmlander och Kjær/Gutvik/Strøm.
En Large Unit-novis bör dock först och främst införskaffa Ana. Nog för att 2015 är ett mästerverk (som sagt), men den är lite överkurs.

Aningen ”överkursig” är också Revolution Before Lunch (Tammtz), Johansson/Storesund/Nilssen-Loves frijazziga debut-cd. Missförstå mig rätt – den är helgrym. Thomas Johansson (Large Unit, norska Cortex), är en lysande trumpetist och flugelhornist vars spel bär drag av både Freddie Hubbard och Axel Dörner. Hans rytmsektion – kontrabasisten Øyvind Storesund och Nilssen-Love – går heller inte av för hackor. Men är man fattig, snål och/eller galen och därför bara har tänkt köpa en Nilssen-Love-skiva i år ska man inte köpa Revolution Before Lunch.
Tammtz är för övrigt Johanssons sprillans nystartade etikett.
Hoppas att han kommer ge ut fler fullängdare med Nilssen-Loves namn tryckt på konvolutet.

Johan Jacobsson