Thomas Tidholm/Jonas Knutsson: Orsa by night

Country & Eastern CE 35 / Naxos / Tid: 60:29
Jonas Knutsson sax, slagv, keyboard, Thomas Tidholm cl vo. Insp i Stockholm 2015.

De möttes på en kurs i låtspel för blåsare, Knutsson och Tidholm. Men då de fem år senare spelar in en skiva tillsammans är det sannerligen inget vanligt låtspel det handlar om. Visst, där finns de traditionella tonerna, polskor och hymner, men ton, anslag och stämning har förvandlats till något annat.

Nog finns där igenkänningsfaktorer för den som vill. En rytmiskt sugande polska efter Höök Olle är ett mästerverk inom sin blåsta folkmusikgenre, men ändå så mycket mer. Det luktar progg, det luktar 1970-talsromantik kopplad till en sentimental upprorsanda av bästa euforiska märke, som så väl skulle behövas i dag; något att samlas kring och sträcka in de frusna fingrarna i. Det är svensk blues.

Och det är en vidunderlig musik, som badar i allehanda musikaliska arv. Utan respekt men fylld av undran. Och nog också en stor sorg i den lilla minsta enkelheten.

Det är kring denna sorg skivan kretsar. Särskilt i Tidholms klarinettspel, som vibrerar och kanske fumlar litet som rösten då sångaren är rörd eller upprörd på riktigt. Han sträcker ut spelet likt hymner, psalmer och klagosånger. Till några stycken har han skrivit texter, som också är förunderliga i sin blandning av vardaglighet, biblisk ton, och referenser till vårt arv av sånger och dikter. När han läser mässar han. Eller sjunger på ett vis som får mig tänka på Lars Forssell. En förbedjare i en hård tid.

I En Ros utsprungen konstaterar Tidholm:

”Nu ska något nytt börja.
Det har redan börjat.
Mörka knölar växer i jorden.
I denna märkliga tid. Bleknar en stjärna
i öster. Blåser en vind från söder,
en varm vind, mörk och förpestad.
Det är våren, det är julen,
det är något helt annat.”

Det är detta ”helt annat” ur dagens verklighet som strömmar svart och lerigt genom hela albumet.

Det märkliga är hur de två lyckas hålla en stämning av sorg laddad av energi, en sorg som aldrig får eller kan tömmas, därför att det handlar om oss, just nu. Det sker med en klang och melodiskatt som nästan vill vara banal, men bara så pass att vi känner igen oss. Strax lyssnar jag andäktigt och faller genom ett svart hål. Utan att de bryter sönder, utan att de laddar annat än med det ganska vanliga, som jag är bekant med. Några naiva, nästan fumliga figurer på klarinetten kan hålla liv i det största allvar.

Det var mycket länge sedan jag hörde nyskapad folkmusik, eller vad man ska kalla denna blandning av progg, psalmer, jazz, polskor, poesi, som så starkt berört mig och som så uppriktigt tagit sats i tidens stora katastrofer utan pekpinnar men med samma sjujävla energi som två riktiga bluesmusiker. Snacka om rötter, där rottrådarna sträcker sig över hela världen, där vi ju är.

Thomas Millroth