Osynliga Spår: Ingebrigt Håker Flaten

ingebrigt.webb3
Den norske basisten Ingebrigt Håker Flaten inför Osynliga Spår i butiken Andra Jazz i Stockholm. Foto: Magnus Nygren

Ingebrigt Håker Flaten är norrmannen som bor i Austin, Texas och har
världen som arbetsplats. För den svenska publiken är han mest känd som basist i The Thing och Atomic. OJ:s Magnus Nygren har testat honom i en Osynliga spår som skedde i skivbutiken Andra Jazz i Stockholm.

BILL EVANS TRIO
Israel
Från Explorations (Riverside, 1961)
Bill Evans p, Scott LaFaro b, Paul Motian tr. Inspelad 1961.

– Det är en sen Bill Evans. Och så är det låten Nardis. Men är det Marc Johnson (på bas)? Är det inte en senare inspelning, nähä, ok. Men vilken trio är det då? Men det är inte Scott LaFaro… Jag känner inte igen basspelet, jag har hört så mycket på Scott LaFaro. Det är en av de stora, stora.

Men det är Scott LaFaro.
– Det är Scott LaFaro! Shit! Wow, ok! Och det är inte Nardis! Aha, det är Israel. Ok, jag skulle ha väntat till jag hörde solospelet (skrattar han direkt när LaFaro börjar sola). Jag älskar Scott LaFaro.

Vad är det som är så bra med hans spel?
– Det är så expressivt, men också så sinnessjukt, eh, kontrollerat. Samtidigt låter det så fritt. Jag lyssnade mycket på honom när jag studerade, inte så mycket nu längre. Det var en vitamininjektion. Den traditionen med pianotrio och standardlåtar är ju så… man ska verkligen spela på ett speciellt sätt, det är inte fri musik, utan den är väldigt bunden av regler. När man hör Scott LaFaro spela den låter det som fri musik, men analyserar man det är allt totalt innanför det harmoniska. Han är definitivt en av mina stora inspirationskällor.

LISA ULLÉN–NINA DE HENEY DUO FEAT OKKYUNG LEE
Easel
Från Look Right (LJ Records, 2012)
Lisa Ullén p, Nina de Heney b, Okkyung Lee cello. Inspelad 2011.

– Är det svenskt? Är det Nina de Heney? Lisa Ullén? Vem är andra basisten? Är det Barry Guy? Nej.

Är det en bas till, eller är det något annat?
– Cello, hm. Jag känner inte till cellisten.

Okkyung Lee.
– Är det Okkyung Lee! Ok, coolt.

Vad tycker du om musiken?
– Den är så stark! Det är så många man tänker på när man hör den, Barry Guy, Peter Kowald, det är därför jag tänker bas, det skulle kunna ha varit en basduo lika gärna som bas och cello med tanke på sättet de använder registret på. Nina de Heney är ju en väldigt bra basist. Jag gillar mycket det hon gör. Jag gillar musiken. Det är perkussivt. Men man har hört så många variationer av den här musiken, och det är inte alltid man får känslan att det låter fräscht, men det gör det här. Det är snärtigt och de reagerar på varandra.

SVEIN FINNERUD TRIO
Cocarde
Från Svein Finnerud Trio (Norsk Jazzforum, 1968)
Svein Finnerud p, Bjørnar Andresen b, Espen Rud tr. Inspelad 1968.

– I början trodde jag att det var Paul Bley, men jag tror inte att det är det. Men det är totalt inspirerat av Paul Bley. Och basspelet låter väldigt mycket som Gary Peacock.

Men när tror du att det är inspelat?
– Det är inte en modern inspelning. Men det är europeiskt i varje fall. Är det Finneruds trio? Shit, det är Bjørnar, ha ha ha. Det är så länge sedan jag lyssnat på Finneruds trio nu, men det var egentligen det första som slog mig, men man ska ju inte säga sådant när man gör blindfold. Han (Bjørnar Andresen) var ju en av mina mentorer. Jag mötte honom när jag skulle reparera min bas, det var 96, 97 någon gång. Det var ett möte som var ganska intensivt för en 20-åring som inte var riktigt insatt i musiken. Men han var ju väldigt betydelsefull, George Russell ville ju ha med honom i sitt band.

– I Bjørnar hör man ju alla, Gary Peacock, Scott LaFaro, Charlie Haden och alla i den traditionen, samtidigt som man hör Peter Kowald och allt det europeiska också, men det tror jag inte Bjørnar har hört ärligt talat. Det skulle alltid svänga, det var hans bibel liksom. Men det är ju intressant när man hör honom från 1968, han skulle ju kunna ha varit Peter Kowald.

FELA KUTI
Mr Follow Follow
Från Mr Follow Follow (Celluloid, 1986)
Fela Kuti och Africa 70 med Tony Allen med flera. Inspelad 1975 (möjligen tidigare).

– Västafrikanskt. Jag väntar bara på att Fela Kuti ska komma in här… Det är så härligt opretentiöst. Vad mycket musik det här har influerat. Jag älskar Fela Kuti och hela den traditionen, den har alltid stått otroligt nära. Det är en sådan fantastiskt svängig musik med upbeat, glädje. Något som behövs i världen (skratt). Men också den afrikanska traditionen vad gäller rytmik har ju påverkat all västlig musik, i varje fall mycket.

En sak som är spännande med den här musiken är det rituella. Det kan jag också hitta i The Thing, de upprepade riffen som ritual, även om det kommer från en annan tradition.
– Ja, ja. Musiken hade ju en rituell funktion, en extatisk funktion. Och den är ju dessvärre ofta bortglömd i dagens intellektualisering av jazz och improviserad musik. Det är ju nästan tabu att involvera saker som påminner om andlighet. Och det här är ju superspirituell musik, på absolut bästa sätt.

MALACHI FAVORS
Tutankhamen
Från Roscoe Mitchell Art Ensemble: Congliptious (Nessa, 1968)
Malachi Favors b. Inspelad 1968.

– Det är också europeiskt. Nähä! Jag trodde att det var (Peter) Kowald eller (Maarten) Altena ett ögonblick, men vi är alltså i USA. William Parker? Phew…

Men när tror du att det är inspelat?
– Jag fick känslan att det är från 80-talet… Redan 1968! Ok! Jag har hört på otroligt få solobasskivor. Det är en stark basist. Stålsträngar.

Det är en grupp, en grupp från Chicago…
– Ok, det är Malachi (Favors). Yes. (Ingebrigt Håker Flaten börja glatt skratta när Favors börjar sjunga till sitt solo).

– För att gå tillbaka till Bjørnar (Andresen), utan liknelser i övrigt, men den var också inspelad 1968 sa du. Då började jag tänka europeiskt, Kowald med flera, det är där den europeiska traditionen kommer från. Så har du folk som spelar ut hela registret men som har en helt annan bakgrund, men som ändå klarar av att dra in både harmonik och rytmik på ett annat sätt än mycket av den europeiska fri improtraditionen har gjort.

ANDREA NEUMANN/BURKHARD BEINS
Bron
Från Lidingö (Erstwhile, 2002)
Andrea Neumann inside piano, mixerbord, Burkhard Beins slagverk, strängar. Inspelad 2002.

– Är det japanskt? Jag vet inte vad det är. Jag är väldigt fascinerad av elektroakustisk improvisation och nya sätt att använda elektroniska hjälpmedel. Jag fick referenser till Sachiko M som jobbar med sinustongeneratorer, men det är ju många som jobbar inom det här området. Jag känner inte igen inspelningen.

– Jag fick först intrycket att det var någon som jobbade med bas eller cello, men det
kunde ha varit duo eller solo också.

Det är en duo, en pianist och en slagverkare.
– Ok (skratt). Men pianisten jobbar med elektronik också?

Nja, hon jobbar med ett speciellt piano, det är bara innandömet kvar.
– Jaha det är en kvinnlig musiker från Berlin, Andrea Neumann ja.

Och Burkhard Beins.
– Det var övertoner alltså, de var inte elektroniskt genererade?

Svårt att säga vad som är vad, hon jobbar med ett mixerbord också, så det finns ju ett elektroniskt inslag. Har du spelat den här typen av mer ljudbaserad musik?
– Ja, absolut. Det är inte den musik jag mest har spelat, men jag har varit med på några sådana här sessioner. Det är fascinerande eftersom man jobbar på helt andra premisser. Det är en krävande musik, svårt att hålla kvar intensiteten. Men den kan också bli lite ”sloppy”.

Ingebrigt.webb2.400
Ingebrigt Håker Flaten. Foto: Magnus Nygren

PER TEXAS JOHANSSON
Bevakad av tusen vakter
Från De Långa rulltrapporna i Flemingsberg (Moserobie, 2016)
Per Texas Johansson klarinett, Konrad Agnas tr, Mattias Ståhl marimba, Johan Lindström steelgitarr. Inspelad 2014.

– Är det Per Texas? He he he. Fantastiskt.

Vad hör du det på?
– På fraseringarna och tonen. Men med marimba, då är det väl det senaste bandet med (Mattias) Ståhl. Jag har bara hört några låtar och det låter väldigt bra. Han är en fantastisk klarinettist. Jag blev så glad när jag hörde att han var tillbaka. Det är ett otroligt fint sound på hela inspelningen.
– Och så Johan, vad heter han på steelgitarr. Wow! Fantastiskt steelgitarr-spel alltså. Definitivt den mest intressante steelgitarristen inom den här typen av musik. Helt unikt. Han har en så otroligt öppen spelstil, överraskar hela tiden.

Men det är ingen bas!
– Ha ha ha, jag måste nog ringa till Per Texas. Nej då. Jag spelade ju i hans kvartett, vikade för Dan Berglund ett par gånger. Wow, verkligen ny musik alltså. Verkligen glad för att du spelade detta.

DON CHERRY
Mahakali
Från Hear & Now (Atlantic, 1977)
Don Cherry tpt, bells, conch shell, Michael Brecker sax, Stan Samole g, Lenny White tr, Collin Walcott sitar, Moki Cherry tamboura, Marcus Miller b, Ronald Dean Miller g, Raphael Cruz perc, Narada Michael Walden tympani, Cliff Carter k. Inspelad 1976.

– Don Cherry, men jag vet inte vilken platta, är det Organic Music Society? Är det Gabben på sax, Jan Garbarek? Nej.
– Oj! (musiken tar vändning från indiskinspirerad världsmusik till 70-tals funk) Vad i … Wow! Nej, hallå. Nu blev jag tagen off-guard! Det går liksom i alla riktningar.

Men vad tycker du om det?
– Vad jag tycker om det? Jag får ju ett ögonblick av överraskning, och det är ju fantastiskt. Men jag har ju redan haft så många fel…

När skivan kom var det många Don Cherry-fantaster som tyckte att han hade sålt sig till det kommersiella. Den kom 1977.
– Jag tror inte att jag har hört den här skivan. Men det var alltså ett försök att hitta en ny marknad?

Ja, det får man nog säga. Men jag gillar den. Och känner man inte till skivan vet man nog inte vem det är som spelar på den. Det är Michael Brecker på saxofon.
– Så det är Michael Brecker! När du säger det så, men jag visste inte att de spelat tillsammans. Fusionelementet är tydligt, men starten var ju omisskännligt Cherry. Men så blev jag totalt osäker på om det också skulle vara fel.

 

Om Ingebrigt Håker Flaten
* Norsk basist, född 1971 i Oppdal. Bor i Austin, Texas, sedan 2009.
* Uppvuxen i en musikalisk familj där fadern spelade orgel i kyrkan och modern sjöng.
* Studerade jazz på Trondheim Musikkonservatorie 1992–1995.
* Driver banden The Young Mothers och IHF Chicago Sextet med bland andra Frank Rosaly, Dave Rempis och Jason Adasiewicz.
* Han är basist i de norsk-svenska banden The Thing och Atomic samt otaliga andra internationella konstellationer.
* Var väldigt aktiv på den norska scenen i slutet av 90-talet. Spelade med Bugge Wesseltoft, Close Erase och i gruppen Element med bland andra Paal Nilssen-Love och Håvard Wiik.
* Bodde tre år i Chicago från 2006 och var med i flera konstellationer med saxofonisten Ken Vandermark.
* Mer info: www.ingebrigtflaten.com, www.tektite-records.com.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.