Rituell noise och brus på First Edition

First Edition – Festival for other music, Fylkingen, 20 februari.
Medv: Joe McPhee, Graham Lambkin, John Edwards, Mark Sanders, Okkyung Lee, Rashad Becker.

Det första och sista instrumentet som ljöd under nystartade och förstklassiga First Edition-festival på Fylkingen i Stockholm var cellon. Fastän något otippat var det ändå helt följdriktigt nu när de atmosfäriska ljudet från de nyligen registrerade gravitationsvågorna sägs likna cellons toner.

Lördagen bjöd på ett varierat utbud av improvisationsmusik: samtliga trekvartsstycken från duor. Först ut var legendaren Joe McPhee och ljudkonstnären Graham Lambkin. Bägge boende i Poughkeepsie, New York. Spelningen var deras första utanför förorten, deras andra överhuvudtaget. Det hördes inte.

McPhees röst inledde i reverb med en lång bordunton. Lätt rituellt. Lambkin föll in med allsköns elektronik. Bland annat använde han papperspåsar och pappkartonger för att likt en ljudtekniker i filmvärlden få det att prassla, knastra och riva. McPhee plockade upp piccolotrumpeten och påbörjade en drömsk slinga, något som påminde om herdens vemodiga flöjtmelodi i sista akten av Tristan och Isolde.

Med vattenmusik ville McPhee döpa oss. Han tog en klunk vatten, höll kvar det i munnen och skapade än resonans, än entropi inne i trumpeten. Magiskt. Därefter häktade han fast tenorsaxofonen och visade vilken jazzmusiker han till syvende och sist är. Lambkin öppnade en resväska full av hemligheter, som jag inte såg från min plats,men en Lattjolajbanlåda lät det som. Stycket avslutades med att Lambkin rev sönder påse och kartong samt kastade resväskan i golvet till McPhees lyriska korton. Mästerligt och eftertänksamt.

Därefter över till något helt annat. Brittiska basisten John Edwards och slagverkaren Mark Sanders satte igång direkt med att jamma loss på varsitt instrument. Det tog ett tag att komma in i upptempot efter föregående drömska session. Här stod rytmiken i centrum. Edwards använde ömsom stråken, ömsom handen för att kräma ur det mesta ur kontrabasen och framkallade säregnaste ljud. Tagelhåren rök en masse. Och Sanders ville inte vara sämre. Han slog på allt som fanns tillhands. Stundtals lät det som improvisationsmästarna The Necks minus piano, men till skillnad från sina australiska kollegor så lät de aldrig improvisationen flyta, flöda, fluktuera utan de hade högsta växeln i mest hela tiden, vilket var synd.

Slutligen över till cellon igen. Sydkoreanska, numera New York-baserade Okkyung Lee må snedvrida, störa och dekonstruera sitt instrument så till den grad att det blir oigenkännligt, men i inledningen hade hon fel knapp intryckt. Tonerna förvrängdes totalt: Brus, noise, dissonans. Kanske fler än jag tänkte att jaså, det är så cellon låter ute i exosfären? Men nej, när Lee väl insett det skedda och tryckt på rätt knapp började honom i stället. Fast då hade nåt redan gått förlorat.

Tänk om hon bara fortsatt spela och sen slagit om som om ingenting hade hänt. Som om det hörde till. Som i inledningen av fjärde satsen i Beethovens nia. Nåväl, Lee spelade i alla fall i gränslandet mellan tonalt och atonalt. Och den tyske electronicakompositören Rashad Becker – vars verk Traditional Music of Notional Species, Vol. 1. väckt en hel del uppmärksamhet – ackompanjerade hennes smått distade cellospel. Enligt tung tysk tradition blev det synnerligen noisebetonat på slutet när diskantreglagen snarare än basditona var uppe på max.

Fast frågan är om det var dylika cellotoner som astrofysikerna plockade upp på sina astrala sändare? Knappast! Alla älskare av fri, otyglad och improviserad musik får dock hoppas att det blir en andra upplaga av First Edition!

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.