Pianomania på Fasching

Mathias Landæus. Foto: Heiko Purnhagen.

Mathias Landæus & Naoko Sakata Trio
Fasching, Stockholm Jazz Festival 2016, 8 oktober 2016.

Jazzfestivalens andra dag bjuder på pianomania. Hela tre solister, varav två recenseras här, framträder på lördagskvällen. Först ut Mathias Landæus som fortsätter krama ur flygeln för tillfället framför sig varenda säregen klang. På senaste skivan – From the Piano, recenserad i OJ nummer #3/2016 – var det hans hippa farmors gamla Steinwayflygel. Den här gången är det Faschings nyare Steinway B-flygel som utforskas av Landæus. Men grundprincipen är densamma: fastän alla ljud måste komma från flygeln kan dessa ”bearbetas, krossas och manipuleras” hursomhelst.

Landæus nyttjar hela det två meter långa, en och en halv meter breda instrumentet. Från tangenterna till strängarna. När han slår på bassträngarna med en mjuk trumstock låter det som fjärran fyrverkeripjäser och när han slår på de högre tonerna med en hårdare dito så låter det som en sitar. I början av setet lägger han ut elektroniska mattor från en enda ton, sedan lägger han lager på lager genom att loopa tonerna över och om varandra. Det uppstår en andäktig, nästan sakral stämning inne på Fasching.

Till sin hjälp har han en laptop och en minimixer. Det lustiga är att den första liknar ett Space Invaders och den senare ett Pac Man. Dataspel från anno dazumal som jag föreställer mig att Landæus liksom jag – vi är årsbarn – spelade på som barn. Vem sa att dataspel är farliga för barn?

Naoko Sakata Trio. Foto. Heiko Purnhagen
Naoko Sakata Trio. Foto. Heiko Purnhagen

Därefter följer mer traditionellt spel från Japanfödda men numera Göteborgsbaserade Naoko Sakata och hennes trio, med Alfred Lorinius på bas och Johan Bergenius batteri. Sakata hänger sig fullständigt åt sitt pianospel. Hon hukar över tangenterna, headbangar ibland och håret hänger och slänger över hennes ansikte.

I titelspåret från senaste plattan Dreaming Tree – nominerad till en Jazzkatt och recenserad i OJ nummer #2/2016 – så nynnar, grymtar och kvider Sakata till pianotonerna. Trions musik är lyrisk, närmast naturlyrisk styckvis. Som öppningsspåret Rain, vilket låter än fylligare och – naturligen – rikare på klanger live. Detsamma gäller stycket Ljung – såväl skivans som konsertens bästa – där hela trion ger sig hän åt ovan nämnda hängivelse. Också Rejoice från debutplattan Kaleidoscope har ett skönt driv med snabba transponeringar.

Sakata säger att bägge pianisterna som flankerar trions spelning betytt mycket för hennes eget pianospel. Att Bobo Stenson gjort det förstår vi ju från det faktum att det var han som bjöd hit henne för åtta år sedan, men Landæus var en nyhet för mig. Publiken bjuds också på ett pinfärskt stycke som ännu bär arbetstiteln Ny låt till trion. Direkt hörs Sakatas signum i de snabba, fjäderlätta skalorna. Ja, hon har en (sär)egen röst.

Rikard Rehnbergh

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(8) { [0]=> int(50803) [1]=> int(54209) [2]=> int(51323) [3]=> int(54329) [4]=> int(54566) [5]=> int(54541) [6]=> int(54639) [7]=> int(54382) }