Hyllad unik informativ storbandsjazz med Maria Schneider och BBB

Maria Schneider & Bohuslän Big Band
Palladium/Musik i Syd, Malmö, 12 oktober 2017.

Få av dagens storbandsledare har ett så välfyllt CV som Maria Schneider. I bagaget har hon ett flertal vunna Grammisar, bland annat fick hon en Best Arrangement, Instruments and Vocal-Grammy för hennes arrangemang på David Bowie-låten Sue (Or in a Season of Crime) (2014) . 2004 och 2015 vann hon Grammys i den prestigefyllda kategorin Best Large Jazz Ensemble Album för albumen Concert in the Garden och The Thompson Fields respektive. Hon blev hedersdoktor vid University of Minnesota (där hon är född) och 2014 erhöll hon det stolta Concert Music Award av ASCAP. Naturligtvis lockade detta en arrangörsnörd som undertecknad till Sverigepremiären av hennes turné med Bohusläns Big Band på Palladium i Malmö. En totalt utsåld konsert fylld med ovationsartade intryck och märkbar kemi mellan ledare/dirigent, orkester och publik.

Det unika med Schneiders stil av egna kompositioner/arrangemang är en ovanligt strukturerad formel av grundläggande sektionskontraster och med ett komp som mera har ett underliggande syfte och där man markerar och följer upp de skilda temavariationerna. Det märktes att Schneider och BBB hade en  trygg gemensamhet i deras samarbete, som pågått  från och till under trettio år. Själv var hon överlycklig att åter vara i Sverige och framför allt i Malmö, där hon har många vänner.  Speciellt tydlig med att charmigt informativt berätta bakomliggande inspirationskällor till sina kompositioner. Hela hon utstrålande en lust att förklara alla förekommande väntade som oväntade inslag. Illustrerade med att likt Thad Jones fysiskt accentuera sektionernas stämningslägen. BBB följde henne minutiöst i de levande, varierande och ibland rent av hypnotiska kompositionerna.

Schneiders besjälade alster bar märkliga namn som A Potters Song, Dance you Monster to my Soft Song, The Monarch and the Milkweed, Arbiters of Evolution (som bland annat skildrade olika fågelarters parningslekar!). Ytterst  krävande ”nötter” som fordrade sina utövare. Och det har BBB med att varierande bölja fram i helt pastorala reflekterande stämningar kontra bombastiska klangfyrverkeri. Som dessutom inkluderar ett så främmande inslag som dragspel, föredömligt utfört av Catharina Backman som fick lite Sivuca-stuk i sina solon.
”Jag är bördig från Minnesota  som jag nyligen besökte och återupplevde mina rötter. Fascinerades åter av den rådande oupplösliga genuina familjekänslan och empati för varandras lycka och  som man inte finner så värst på många andra ställen i USA. Dessutom proppat av utvandrande härliga svenskar!”, sa Schneider i sina avspända förtroliga samtal med publiken som svar på sina outtömliga inspirationer i komponerandet.
Främst av  dessa är hennes kärlek och  fascination av fågelsläktet.
”Jag  tänkte bli ornitolog i mina tidiga yrkesval. Det blev inte så men jag har alltid älskat att utforska deras skilda beteenden. Jag tänker då i första hand på Central Park i New York som på våren fylls av  olika fågelarter. Bland annat  kommer de för att äta upp sig för att kunna flyga 4-5000 kilometer utan stopp.”

Just fåglarnas flykt och tillfälliga hemsökelse till andra kontinenter kom till uttryck i kompositionen Cerulean Skies, där hon instrumentalt fångade in olika kontinenters musikprofilering som fåglarna temporärt besöker. Ett visuellt långt fysiskt berörande nummer som peppade upp den andäktiga publiken ännu mer.
Här kom framför allt Phil Woods-inspirerade Mattias Svanström (altsaxofon), ut i applådretande turer.  Men det finns många andra strålande solister i BBB. Inte minst kända danska Pernille Bovert, med ett tenorlir som skulle imponerat på Joe Lovano samt Niclas Rydh (trombon), Stefan Wingefors, som lade ut sensibla pianobroderier ibland nästan messiaenskt, och Joakim Rolandsson på sopransax i det andlösa extranumret Walking in Gaslight. Ej heller att förglömma Yaushito Mori, numera mångårig Göteborgare sedan genombrottet i Gilbert Holmström-gruppen Mount Everest på 60-talet.

I Schneiders pedagogiskt förklarade alster fanns många påminnande inspirationskällor som självklara Gil Evans, George Russell, Bob Brookmeyer. Men även Kenton-arrangören Hank Levy, Alec Wilder, 50-tasikonerna Eddie Sauter/Bill Finnegan och, minsann, Stephen Sondheim ur vars musikaler Sweeney Todd och Into the Woods det fanns en hel del beröringspunkter. Vilket gav ett extra kalejdoskopiskt mönster till denna unika konsert späckad med Maria Schneiders lika sakrala som eruptiva känslolägen till en seansavslutning som var något utöver det vanliga.

Christer Nilsson