Marius Neset har kommit ikapp sig själv

Marius Neset Quintet
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober 2017.

Andra set inleder Marius Neset solo på tenorsax kring ett folkmelodisk tema som han vrider och vänder på flera gånger. Inte primärt för att demonstrera virtuositet utan mer för att grundligt visa fram och flytta om de olika beståndsdelarna. En pedagogisk uppvisning av ett av den genuina improvisationens viktigaste drivkraft – nyfikenhet. Och det märks tydligt under denna konsert att Neset utvecklats och kommit ikapp sig själv, inte minst som spelfördelarna då han i stor utsträckning lyfter fram sina medmusiker. Framförallt markant i samspelet med pianisten Ivo Neame, där Naeme har den dynamiska motvikt som Neset behöver. Likaså tillför den tekniskt mycket skicklige Jim Harts vibrafon- och marimbaspel nyanseringar som vidgar och ger luft i de oftast komprimerade och rörliga speluppläggen. Basisten Petter Eldh och trumslagaren Anton Eger har spelat med Neset länge och båda är starka i sitt driv att både utmana och hålla ihop Nesets expansiva exkursioner. Förutom sin explosiva expressitet har Neset även en mer avspänd, lyrisk sida vilken han lyfte fram vid ett flertal tillfällen bland annat i ett närmast klassiskt, kammarmusikaktigt stycke för piano, sopransax och vibrafon stundtals nästan stillastående i sin elegans. Men som vanligt dominerar de snabbare numren, där Neset får stort utrymme för sin mångsidighet och tekniska briljans. Marius Neset har på den relativt korta tid – sedan debuten med skivan Golden Explosion 2012 – på den internationella jazzscenen både utvecklat sin personliga stil samt fördjupat och vidgat sitt spelfält. Det som dock verkar vara vara konstant och oföränderligt är hans hängivenhet och outsinliga spelglädje. Något som påtagligt smittade av sig på den hänförda publiken på ett fullsatt Fasching.

Ulf Thelander