Oz Noy Trio excellerade i tvära kast och oväntade vändningar

Oz Noy Trio
Stockholm Jazz Festival, Nalen, 15 september 2019.

Gitarristen Oz Noy har genomgående i sin karriär arbetat i trioformatet, då han har ett spelsätt som kräver mycket eget utrymme samt stadig förankring för att hålla ihop. Noys bluesrockmarinerade jazzfusion är vare sig rak eller friktionsfri, utan han bryter upp och fragmenterar rytmik och riff. Det finns likheter i spelstil med Scott Hendersons demonterande av bluesrockens klichéer och soundmässigt med Charlie Hunters mångtonigt processade ljudmattor. Noy använder flitigt sina pedaler och bygger soundscapes med loopar, samplingar och ekoeffekter. Men även wah-wah-pedalen utnyttjas på hederligt Hendrix-maner vid några tillfällen. Det blir ofta starka kontraster mellan det komprimerat blytunga och eteriskt svävande. Fusionveteranerna Dennis Chambers (trummor) och Jimmy Haslip (bas) ramade förtjänstfullt in Noys oftast spretiga kompositioner. Chambers kan med små medel skapa en dynamisk precision som ger riktningen alternativt markerar ändringar i färdvägen eller öppnar upp och vidgar spelplanen. Haslip har ett pulserande spelsätt, han jobbar med korta, accentuerande basgångar men sträcker då och då ut rejält i lyriskt färgade solon. Mestadels är det dock Noy som står i centrum och som långsamt och jamartat, ibland nästan lite skenbart nonchalant, skissar fram en struktur. Det blir en hel del tvära kast och oväntade vändningar, samtidigt som det är just Noys knixiga spelupplägg som ger honom en personlig profil bortom fusiongenrens allfarvägar. En udda dekonstruktion av Monks Bemsha Swing spelades, i övrigt var materialet hämtat från Noys senaste skiva Booga Looga Loo (Abstract Logix). Att Noy utvecklat och raffinerat sitt uttryck utan att ge avkall på sin grundformel blir tydligt i den avslutande Steroids, en äldre Noy-komposition fylld av genreschabloner vilka lekfullt plattades till.

Ulf Thelander