Peter Brötzmann: I Surrender Dear

Trost (www.trost.at)
Peter Brötzmann ts. Insp i Wien 16-18 juli 2018.

Då Peter Brötzmann startade stavades radikalism ”kaputtspielen”, bokstavligt blåsa sönder gamla strukturer; det var ännu möjligt att föreställa sig verkliga alternativ till kapitalismen. Som radikal musikant förenade Brötzmann sinnenas och spelets romantik. Utbrotten dånade av hedonism samtidigt som han förkastade tidens avsiktliga glömska, övertygad om att traditionen måste finnas för att rymma ett brett spann av livserfarenheter. Känslor vi alla kunde identifiera oss med – från himlastormande förälskelse till djupaste raseri. Därför finns det heller inga likheter med till exempel Evan Parker – eller kaputtspelande efterföljare. Hela batteriet av emotioner finns i soloalbumet 14 Love Poems från 1984 (FMP). Det går inte att höra hans tolkningar av standardlåtar på den nya I Surrender Dear utan att jämföra.

Då 14 Love Poems spelades in bidrog variationerna på dessa sinnestillstånd till något möjligt nytt; det gick ju att ana alternativ. Men på I Surrender Dear hörs det annorlunda. Översatt till politik är det känslan av Margaret Thatchers segrande nyliberalism och Carl Bildts enda väg. Eller för att citera ur Wire-medarbetaren Mark Fishers bok ”Kapitalistisk realism” (Tankekraft, 2011): ”Den utbredda känslan att kapitalismen inte bara är det enda gångbara politiska och ekonomiska systemet, utan också att det nu är omöjligt att ens föreställa sig ett koherent alternativ till det.” De två soloalbumen är som två brötzmannska drömrum. För 35 år sedan gled drömmarna och verkligheten in i varandra fyllda av möjligheter; nu är verkligheten bara ett dis av ideologiska vanföreställningar – kvar finns drömmarna som väller ur tenorsaxofonen utan hopp. En dystopisk tidsresa.
Då utspelade sig improvisationerna i en väv av nytänkande. På dagens senkapitalistiska kulturscen dominerar pastischer och revivals. Eller med Fishers ord: ”Idag har vi att göra med en djupare mycket mer genomgripande känsla av utmattning, av kulturell och politisk sterilitet.”

Brötzmann lockas av traditionen men aldrig av pastischen. Hans konst förhåller sig till kanon och det etablerade därför att han vet att det nödvändiga i det förflutna inte kan betyda någonting om det inte ifrågasätts och modifieras. Bara så lever kulturen vidare och rör sig framåt. Det blir ju en totalkrock med dagens kulturklimat där inga alternativ utanför det som Fisher kallar ”kapitalistisk realism” är synliga. Till skillnad, som sagt, mot 80-talet. Och i sin baksidestext på I Surrender Dear kommenterar Brötzmann dagens utmattningssyndrom i kulturen: ”[…] what has been and what there is right now – the one can’t exist without the other. You know – what was called revolution in the 60s was nothing more than the logical step in the right direction, strong but not strong enough. You have a look and listen (what is happening in nowaday’s music and art.)” Det belyser hans syn på sin egen konst – i relation till ett allt råare samhälle. Och så ska albumet höras. Han renskalar musiken och håller sig till enbart tenorsax – till skillnad från på 14 Love Poems. Öppningstonen är magnifik. En väldig suck av sorg då han försiktigt river litet i låtens kanter. Han vet att han spelar JUST NU. Och han betraktar sig själv ensam i ett landskap av prissatt kultur; kapitalet har införlivat och konsumerat den föregående historien genom att ge alla kulturella objekt ett penningvärde. Brötzmann fnyser av förakt då han trots allt rotar bland ruiner och reliker.
Resultatet är skärande vackert.
Brötzmann möter pessimismen med självironi. Ett av nya albumets starkaste spår är Ballade/Love poem nr 7/Blues: han dekonstruerar sig själv för att rekonstruera innerligheten i egna drömmar som måste gälla trots tiden. Det gör honom omöjlig att imitera i en tid av upprepningar och permutationer.

Jag skriver om två mästerverk för olika tider: 14 Love Poems, laddat av universell totalkänsla, som saknas i I Surrender Dear, men som ändå lyckas hålla kvar drömmen, nödvändigare än någonsin.

Thomas Millroth