Hallberg, Bengt – pianist, arrangör, kompositör

13 september 1932–2 juli 2013.

Ännu inte fyllda 16 år gjorde Bengt Hallberg 1948 sina första skivinspelningar med basisten Thore Jederbys orkester. Då hade ryktet redan börjat spridas om den fantastiske unge jazzpianisten i Göteborg, som kunde spela det mesta bättre än de flesta. Halvtannat år senare, våren 1950, när han gjorde sin första skiva i eget namn hade han redan gjort djupdykningar i flera jazzstilar och rörde sig fritt mellan swing, bebop och cool.

Bengt Hallberg föddes och växte upp i Göteborg. Mamman spelade piano på amatörnivå och Bengt började ta pianolektioner när han var åtta år. När han fick Climentis pianosonatin i C-dur som spelläxa väcktes hans musikintresse på allvar. En annan tändande och avgörande upplevelse var dragspelaren Nisse Linds solo på Alice Babs platta ”Vårat gäng”. Improviserandets gåta knäckte han, när lyssnade på musiken vid sommarställets dansbana: ”Man undrade vad dom gjorde mellan melodipresentationerna. Men om man fortsatt att vissla eller sjunga låten märkte man att det stämde bra ihop med det nya dom spelade. Och då stod det klart direkt vad det var fråga om.”

Redan under tiden som gymnasist blev Bengt mycket uppmärksammad för sitt glimrande, moderna pianospel i trumslagaren Kenneth Fagerlunds band (där Ingmar Glanzelius ingick som altsaxofonist och klarinettist) och den gruppen kom våren 1951 att ackompanjera den 24-årige tenorsaxofonisten Stan Getz på hans första turné i Sverige. Då gjordes också några grammofoninspelningar som blev det internationella genombrottet för Bengt Hallberg, och särskilt ett nummer har blivit klassiskt, den första jazzversionen av ”Ack Värmeland du sköna”, utgiven i USA som ”Dear old Stockholm”. Den fäste många amerikaners uppmärksamhet på honom, och en av entusiasterna var trumpetaren Miles Davis som i en ”blindfold test” i tidskriften Down Beat 1955 förklarade: ”The piano player gasses me – I don’t know his name, I’ve been trying to find out his name. He’s from Sweden….I think he made those records with Stan, like ”Dear Old Stockholm”. I never heard anybody play in a high register like that. So clean and he swings and plays his own things… ”. 1957 skrev Leonard Feather i ”The Book of jazz” om …”the remarkable Bengt Hallberg, a hero of every American jazzman who has visited Sweden”.

Under gymnasieåren var Bengt brett musikaliskt verksam. Samtidigt som han fick klassisk undervisning av bland andra pianisten, dirigenten och tonsättaren Sixten Eckerberg, spelade han dansmusik på restauranger i Göteborg och på legendariska Björkmans dansinstitut. Som jazzsolist blev han tidigt omtalad och det innebar allt oftare att han fick söka ledighet från skolan för att ta tåget till Stockholm där han medverkade vid konserter, i radio och på skivinspelningar. Redan 1950 hade han vunnit förstapris (delat med jämnårige blivande dirigenten och tonsättaren Lennart Hedwall) för en komposition i konstmusikalisk tradition.

De följande åren, fortfarande tonårig, framträdde han och gjorde skivor med amerikanska gäster som Getz, Lee Konitz, Clifford Brown, Art Farmer, Quincy Jones, Red Mitchell och många andra, och med de främsta svenska solisterna, inklusive Lars Gullin.

Våren 1954, strax innan han tog studenten, tilldelades han ett stipendium på tusen kronor av göteborgska dagstidningen Ny Tid för att han trots sin mycket unga ålder redan uppnått internationell ryktbarhet som instrumentalist och kompositör. Det var första gången en jazzmusiker i Sverige hedrades med en sådan utmärkelse.
Efter sommaren 1954 flyttade han till Stockholm för vidare studier på Kungliga Musikaliska Akademien, där Lars-Erik Larsson blev hans lärare i komposition. I samma veva engagerades han som arrangör och kapellmästare av skivbolaget Philips, vilket innebar att han exklusivt gjorde sina inspelningar där (även om pianistnamn som Bengt Göte Borg och Bengt Laxeau på andra skivbolag knappast lurade någon). Första uppdraget var en skiva med vissångaren Gustaf Torrestad, och ett av de mest uppmärksammade var när han 1956 framgångsrikt arrangerade och producerade en inspelning av Hugo Alfvéns ”Roslagsvår” i samarbete med tonsättaren. Senare komponerade han också musik till filmer och TV-serier

1954 gav Hallberg också ut en skola i jazzpiano i form av en bok och en rad klingande exempel på EP-skivor (den fanns till salu från förlaget ända in på 1970-talet). Han skrev filmmusik och framträdde i radio. Många minns säkert ungdomsprogrammet Tonårsträffen där Bengt Hallbergs Jazzskola var ett populärt inslag och han turnerade flitigt i folkparkerna med Almstedt-Lind, ibland med Alice Babs som extra attraktion. Från starten 1956 medverkade han också i Harry Arnolds Radioband.

Samtidigt fortsatte han att spela med egna trior, i en musikalisk stil som nu mer anknöt till swingmusik än till det tidiga 1950-talets cool-stil. Dess första LP med bland annat ”Dinah” blev en storsäljare och belönades 1957 med OJ:s Gyllene Skivan. Trion ackompanjerade också olika artister, inklusive gruppen Swe-Danes och Lill-Babs. På hennes allra första LP. liveinspelad, finns ett par instrumentala trionummer av utmärkt slag.

Triomusicerandet fortsatte under 1960- och 1970-talen, jämte olika andra musikaliska samarbeten, inklusive solistframträdanden med symfoniorkestrar (bland annat med musik av Gershwin), i Radiojazzgruppen och olika tillfälliga kombinationer och med Arne Domnérus orkester, där han 1969 efterträdde den förolyckade Jan Johansson (vilken han själv rekommenderat som sin egen efterträdare i Kenneth Fagerlunds orkester vid flytten till Stockholm 1954).

På 1980-talet ingick han i Trio Con Tromba med basisten Georg Riedel och trumpetaren Jan Allan, och han framträdde ofta solo med sinnrikt konstruerade, inte sällan lustfyllt humoristiska improvisationer över teman av alla de slag, från folkmelodier och de ”tunga” klassikerna till amerikanska och svenska schlager.

Under hela sin musikaliska bana rörde han sig fritt mellan flera musikaliska genrer och funktioner, utan märkbar svårighet, och utan att det inkräktade på hans musikaliska egenart. Som person var han lika elegant, vänlig och generös som sin musik. Efter att ha varit borta från scenen sedan 2001 för att ta hand om sin sjuka hustru, återvände han 2010 efter hennes frånfälle och framträdde åter flitigt, mest med solokonserter, fram till sin död vid 80 års ålder.

Artiklar:
På omslaget, OJ 10/1953
Multimusikant OJ 6/1996

CD i urval:
All Star Sessions 1953/54 Featuring Lars Gullin (Dragon)
The Tapdancing Butterfly (Aquila Records)
Time On My Hands (Improkomp)
Contrasts, Bengt Hallberg – Kjell Baekkelund (Sonet)