Akademisk Ellington på Duke’s Place

AKADEMISK ELLINGTON

PÅ DUKES PLACE

MÅNDAGEN 13/2 PÅ GYLLENE CIRKELN

Duke Ellingtons musik och gärna den som hans konstellationer framförde på estrad och in-spelad är den som tacksammast tas emot av Ellingtonsällskapets publik som regelbundet samlas i de nuvarande lokalerna på Sveavägen i Stockholm. Kvällens program hade lockat fram en stor publik, där jag hade glädjen att återse en av åldermännen, Rolf Dahlgren hade lurats fram ur Sollentunaskogarna för att avnjuta en verklig helkväll i Dukes anda.

Det 15 personer stora band som utgjorde Kungliga Musikhögskolans Elevorkester leddes av en av skolans huvudlärare nämligen Bertil Strandberg, och bjöd på en lagom blandad repertoar som speglade Dukes mångsidighet: ”Take The A-train”, ”Black And Tan Fantasy”, ”Such Sweet Tunder”, ”Telecasters”, ”Lady Mac”, ”Half The Fun”, ”Koko”, ”Sophisticated Lady”, ”Cottontail”, ”Conserto For Cootie”, ”Sultry Sunset”, ”Don´t Get Around Much Anymore” och extranumret ”Rockin´ in Rhytm”.

Arrangemangen föreföll att vara i original, och en rejäl räcka fina soloinsatser förgyllde det hela. Den kvinnliga trumpetaren var framme i elden flera gånger, en av altsaxofonisterna lät en aning Johnny Hodgesk och barytontonen låg en hel del åt Carneyhållet, och de soloinpass som förekom var rejält drivna och ingen publiknervositet vilade över tillställningen. Här förfogar man över musiker av professionellt snitt tycker jag.

Elevbandets sammansättning redovisar jag här (flera kommer säkert att befinna sig i toppskiktet inom några år): TRUMPET: Christoffer Manning (Schweiz), Kristine Schlicke (Berlin), August Jacobsson, Daniel Engebrandt, TROMBON: Arvid Ingberg, Anton Bergendahl. Nikolas Wiisa-nen, !:a ALT Johan Christoffersson, 2:a ALT Ponttus Pohl, 1:a TENOR Björn Arkö, 2:a TENOR Sebasti-an Stringer(Scweiz), BARYTON Sebastian Nagler, PIANO Mattias Lindberg, BAS Andreas Henningsson, TRUMMOR Rasmus Svensson-Blixt. Jag tyckte mig inte förmärka någon som helst nervositet över den stora arrangemangskaka som friktionsfritt konsumerades denna kväll. Man hade nog sina aningar om den stora kunskapsbank som publiken besatt, men det förekom inga som helst darrningar i gruppens bejublade framträdande.

Avdelning två i denna musikafton bjöd på ett framträdande av en mindre grupp av några av de jazzigaste huvudlärarna verksamma inom Musikhögskolan. The Royal Quintet kallade sig fem musikanter i en improviserad tillställning med mycket kunnande och charm. Här fanns Bertil Strandberg med sin trombon, Karl-Martin Almqvist tenorsax, Ove Lundin piano, Jan Adefelt bas

och Bengt Stark bakom sina trummor, och en udda sångsolist hade städslats i sista stund. Det var Dick Nilson som sjöng Ellingtons ”I Didn´t Know About You (text: Bob Russell) och Billy Strayhorns ”A Flower Is A Lovesome Thing” (med Strayhorns egen text). Sångmässigt vilar en Mel Thormé över fraseringsteknik och fonetisk exakthet från sin plats bland tidernas oför-glömliga crooners. Mera beröm kan lätt tas för nepotism. Jag hörde ”I Didn´t Know About You” sjungen av en dam som var en av de första som framförde den. Hennes namn var Joyja Scher-rill, och hon framträdde live på Berwaldhallen vid Svenska Ellingtonsällskapets första världskonferens 1994. Detta 70-åriga bombnerslag tävlade i vitalitet med vår ”Grand Lady” inom jazz-sång nämligen Alice Babs som också var med vid detta tillfälle. Förlåt utvikningen.

Musikaliteten spöregnar över The Royal Quintet och att detta är herrar med ständiga engagemang inom toppskiktet i dagens jazzsverige märker man direkt. Bertil har en intressant rörlighet Inom trombonens register med en ton (snarare ett ”sound”) som är unik, och inga fraser förefaller vara svåra att utföra. Hans euphoniumspel håller samma klass. Karl-Martin är en mycket personlig tenorist som inte helt lyckas vinna över min faiblesse för fraser som har sin härledning hos salig Lester Young. Det vill säga den typ av mainstreamspel som bl.a. kommer fram ur Zims, Getz, Kohns och Woods saxtrattar. Men vid noggrann lyssning finner jag att Almqvist har mycket underfundiga tonslingor som nog kräver att mina receptiva sinnen skärps. Du fick över ett nytt fan den här kvällen Karl-Martin! Ove Lundins anslag och fraseringskonst är av högsta klass med njutbara klanger i min musikskalle, och tillsammans med herrar Adefelt och Stark blir det ett orubbligt komp. Jans solospel är ibland rörligt med en hel del roliga citat och vilken snärt det är i Bengts hantering av stockar och vispar

Jag tror och hoppas att Duke får över en inspelning av denna kvälls musicerande till sitt himmelska krypin och kan samla sina vänner Armstrong, Parker, Hawlins, Carter, Hodges, Young, Getz och resten av de största som kan komma loss för en helkväll.

Nalle Nilson