Alandia Jazz Festival 2008

Mariehamn. Torsdag 10 juli – söndag12 juli Det var jazz av den äldre skolan som stod i centrum under den fjortonde upplagan av Alandia Jazz i Mariehamn. Under premiärkvällen i stadens ishall, Islandia, bjöd Edward Mattsons oktett, med studerande från Fridhems folkhögskola i Svalöv, på ett set med habilt framförda standards som Have You Met Miss Jones. Babben Larsson och Fredrik Erlandsson Orchestra tog över stafettpinnen och deras set bestod också till stor del av kompetent framförda standards som, just det, Have You Met Miss Jones.

Under fredagskvällen var det swing som gällde i Mariehamn. Stockholm Swing All Stars, med bland andra gitarristen Gustav Lundgren, trombonisten Magnus Wiklund och trumpetaren Karl Olandersson, gjorde skäl för gruppnamnet med tidstypiska versioner av låtar som Tea for Two och In a Mellow Tone. Jacques Werup och den Skånska Swingeliten hölls sig också till det förväntade. Men här var det orden som var det viktiga och musikens roll var i första hand att komplettera och illustrera Werups underfundiga och roliga berättelser med musikminnen från hans ungdomstid i Malmö.

Ett mycket uppskattat inslag under fredagskvällen var den åländska trion What Club (of Mariehamn) som spelade jazz i Django Reinhardts anda tillsammans med den alltid lika spelglada klarinettisten och sopransaxofonisten Antti Sarpila. Under avslutningskvällen var det äntligen dags för lite samtida jazz med den finske trombonisten Antti Rissanens Mr Fonbone. Alla gamla standards lyste med sin frånvaro och gruppen med trumpetaren Magnus Broo, saxofonisten Mikko Innanen, pianisten Kari Ikonen, basisten Tuure Koski och trumslagaren Mika Kallio gav oss istället en spännande blandning av hårdsvängande hardbop, bossa, spräck och folkmusikinfluenser. Det var ett band med genomgående bra solister som svarade för festivalens enda set som fullt ut höll internationell standard. Kvartetten med Vladimir Shafranov- piano, Mads Vinding- bas, Daniel Fredriksson- trummor och saxofonisten Johan Hörlén hade också sina ljusa stunder och i Joe Hendersons blues Tetragon hettade det till ordentligt. Men som helhet kändes konceptet med standardlåtar och ett band som satts ihop enbart för festivalen en aning tröttsamt.