Alandia Jazz Festival 2010 – Från arenajazz till klubbatmosfär


Förra året gick åländska Alandia Jazz Festival med rejäl förlust. Att sikta på stor publik med mindre publika grupper i den nya och pampiga kongresslokalen Alandica blev en grundstötning.

Tidigare arrangörer har nu lämnat skeppet och yngre manskap tagit över. Kompassnålen pekar inte längre mot musikaliska kändisar. I stället hyllas lokala förmågor och ett fåtal svenska band av hög kvalitet. Ny spelplats är den anrika Pub Bastun, naturskönt belägen nära Östersjön, i utkanten av Mariehamn. Klubbatmosfären har ersatt arenajazzen och resultatet blev tre kvällar 8-10 juli med kammarmusikaliska godbitar, till glädje för en fåtaligare men klart intresserad och entusiastisk publik.

En maffig storbandsbesättning kryddade den 16:e upplagan av Alandiajazzen. Mats Holmquist har genom åren åstadkommit flera spännande modulationer av sin egen musikaliska vision Stora Stygga. Namnet till trots handlar det inte om Rödluvan och vargen, snarare en försvenskning av det jazzmusikaliska begreppet Big Bad. Ett styggt storband alltså, ungefär som när Clark Terry i tidigt 1970-tal mönstrade sitt färgstarka CT Big Bad Band.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna gång hade Mats Holmquist utgått från musikformen minimalism. Hämtat från konstmusiken – exempelvis Polarpristagaren Steve Reich – betyder det kompositioner med en klart repetitiv karaktär och med små men betydelsebärande tonala förskjutningar. Raga möter kanon, ungefär. Den alltid lika ambitiöse Holmquist mönstrade  ett 17-mannaband med enbart förstklassiga skeppsgossar. Spelplatsen var okonventionellt nog lastrummet på Pommern, en fyrmastad bark från 1903 som numera fungerar som historiskt monument över en tid då segelskutorna korsade världshaven. Den minimalistiskt baserade storbandsmusiken växte till maximala dimensioner när besättningen eldade på med extra kol. Vid rodret stod Mats Holmquist stadigt, försedd med vit taktpinne och ljusblå halkfria seglarskor. Stiligt matchat av svart kostym med fluga, vilket för övrigt även var det väldrillade manskapets utstyrsel. En spännande musikalisk seglats, måhända några distansminuter för lång.

 

Stora Stygga på barken Pommern

 

WhatClub med Django-inspirerad musik

Åländske gitarristen Richard Palmer har tillsammans med instrumentkollegan Jochum Justin och kontrabasisten Kjell Dahl en högst förnämlig trio, som baserar musiken på arvet efter Django Reinhardt. WhatClub är namnet och målet är högst uppenbart att bjuda på zigenarjazz, blandat med outslitliga foxtrots och schlagers, rytmiskt baserade på såväl rumba som bolero och bossa. Trion har nyligen släppt en cd, Road To Kokkola, som livligt kan rekommenderas, inte minst för det avspända svänget.

 

Festivalens konstnärlige ledare Edward Mattson med sin kvartett

Konstnärlig ledare för dagens Alandia Jazz är tenorsaxofonisten Edward Mattsson. Med sin kvartett gav han prov på en lyrisk och smått impressionistisk musik, där framför allt pianisten Simon Berggren redovisade  en skön formkänsla, samtidigt som han improviserade sparsmakat och sublimt.

 

Minnesvärde trumpetaren Fredrik Erlandsson, med basisten Lars Ekman och pianisten Simon Berggren

Det mest minnesvärda åländska namnet på festivalen var tveklöst trumpetaren Fredrik Erlandsson. Med inlån från Sverige i form av basisten Lars Ekman och  tidigare nämnde Simon Berggren associerade Erlandsson på ett skärpt sätt till en Blue Note-förankrad budskapsjazz, med en stundtals både fet och fräsig ton. Låtar som You Stepped Out Of A Dream och Stella By Starlight är mums för nostalgiker, nota bene att interpretationen måste kännas såväl okonstlad som självupplevd. Humor är heller aldrig fel, vilket Fredrik Erlandsson också insett.

 

Trivsamt med Grüssner och Söderlind

Åländska Johanna Grüssner hade stämt möte med det svenska gitarrfyndet Erik Söderlind. Resultatet blev en högst trivsam duokonsert, baserad på väletablerade melodier ur den Amerikanska Sångboken. Johanna har  bred erfarenhet och jobbar mycket medvetet med sin sångkonst. Litet mer svärta och svett och mindre av förutsägbarhet och konvention skulle inte skada. Beträffande denne Söderlind kan bara konstateras att den rikhaltiga skaran av ypperliga svenska gitarrister har fått ännu en medlem.

 

Quiet Nights Orchestra med ett skönt groove

Quiet Nights Orchestra omtalades här på OJs webbsida så sent som för en vecka sedan, då gruppen framträdde vid Bangen i Sandviken. I en mer intim miljö som Pub Bastun på Åland fick ensemblen till ett ännu tätare och skönare groove, med ett flertal mycket uppskattade kompositioner, flera av dessa skrivna av bandledaren Peter Fredriksson och vokalisten Sofie Norling. Av flera goda solister bör exempelvis trumpetaren och flygelhornisten Jonne Bentlöv harangeras, inte minst för fint sound. Pianisten Philip Neterowicz är också klart intressant, speciellt när han hänger sig åt ett mer percussionistiskt spel.

Sist men absolut inte minst; Sveriges senaste tillskott bland superensembler, om uttrycket tillåts. Björnen och järven, d v s Karl-Martin Almquist och Robert Nordmark, har verkligen fått till en kvintett som formligen ångar av spelglädje och framåtkänsla. Fem ypperliga musikanter som på ett självklart sätt bildar en organisk enhet. Speciellt intressant är det att höra två extremt uttrycksfulla tenorsaxofonister, som trots detta aldrig försöker spela ut varandra. Däremot inspirera! Martin Höpers bas med bärig ton är smakfullt understödjande och Peter Danemo trummor oerhört skickligt kalibrerade, i syfte att hela tiden accentuera och pulsera. Gitarristen Peter Nylander slutligen, bygger ackord och så kallade fills på ett personligt och sparsmakat sätt. Lägg till detta en energi och laddning från alla fem som just den här kvällen var något alldeles extra.

Bjärven nu observerad på Åland

Eder utsände kollar in en och annan livekonsert, detta var en av de häftigaste på länge. Tack för det kära Bjaerv Encounters!

Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus