Alvesta firade 20 med Jazz Bara

DSC 0618

Alvesta jazz & blues firade 20-års jubileum i lördags. Trots att man konsekvent valt musik som inte hittas i jazzens mittfåra så har man i en liten stad ”på landet” lyckats hålla klubben igång i 20 år. Klubbens centralgestalt under många år, Leo Nielsen, höll ett uppskattat tal under kvällen, där han såg denna framgång som en intäkt för att publiken gärna vill höra något som utmanar och låter i någon mening annorlunda. Ibland tycker någon att det blir för ”konstigt”, men då har man ändå träffat många trevliga människor och lite rolig var nog den där musiken i alla fall. Fast obegriplig!

Men ändå fantastiskt att man i Alvesta lyckats presentera ett program i tjugo år som få jazzklubbar i Sverige kan matcha när det gäller nyskapande och äventyrligheter.

Vid lördagens jubileum bjöds publiken först på diverse hembakta tårtor och pajer och mjuka kakor, samt kaffe och cider. Välkommet för undertecknad som lämnade en god middag i förtid för att hinna fram i tid. Att intresserade är beredda att resa några mil är sannolikt en del av Alvesta-klubbens framgångsrecept. I lördags dessutom i obehagligt dimmigt väder, både på dit och hemväg.

Resan till jubileums-konserten var definitivt mödan värd, för det blev en fantastisk kväll i en knökfull lokal. Årets hittills bästa konsert i Alvesta!

DSC 0528

Det började som vanligt med elever från S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö, under gruppnamnet El Jazz eller Elijazz, trodde många i publiken. I själva verket hette man Älgjazz. Så kan det bli när man inte lyssnar uppmärksamt! Trevlig musik, med uppskattad sång av Marina Hansson. Shorters Footprints spelades, precis som ett tidigare förband under hösten, denna gång med ordlös sång.

Därefter kvällens huvudnummer, en trio sammanfogad av i Växjö boende basisten Mattias Welin. Jazz Bara kallade man sig, av egentligen outgrundlig anledning, för det var absolut inte ”bara” jazz man spelade. Snarast nutida musik i mycket vid bemärkelse. Welin löste sitt jubileumsuppdrag genom att kalla in saxofonisten Örjan Hultén. De båda kände varandra bland annat från ett tidigare duo-samarbete. Sedan var det Hultén som föreslog slagverkaren Petter Berndalen som tredje medmusikant. Och en tillfällig (??) och helt fantastisk trio var skapad.

DSC 0586

Hultén hade skrivit det mesta av musiken, ofta med turkisk/arabisk influens. Inslag som blev naturliga utifrån ett boende i närheten av det mångkulturella Tensta, berättade han i ett mellansnack. Welin spelade genomgående elbas, både som en rytmisk grund, men också som ett soloinstrument, ibland även med en gitarrliknande klang.

Försiktig användning av elektronisk effekt som skapade ”extra-toner” gjorde basspelet varierat. Hultén/Welin är båda finfina improvisatörer och hade också lyhörd kontakt med varandra. Fast det var sannolikt något som de flesta visste efter att ha hört båda i olika konstellationer. Den stora överraskningen var istället slagverkaren Petter Berndalen!

DSC 0629

Med en bakgrund inom folkmusiken har han utvecklat en mycket personlig teknik och spelstil med en unik uppställning trummor och cymbaler och blandade rytminstrument. Han spelar med en trumpinne i höger hand och med vänsterhandens fingrar. Efter konserten berättade Berndalen att han lärt sig denna teknik av trumslagaren André Ferrari för många år sen och sedan utvecklat spelsättet på egen hand.

DSC 0589

Hans trummor är alla specialtillverkade med en personlig klang, där en viktig del är en mycket noggrann uppställning av mikrofoner som gör att även lätta anslag med fingrarna hörs väl. Berndalen använder mycket tid vid soundcheck för att få ljudet perfekt. Under konserten bidrog detta till att ”allt” som han spelade verkligen gick ut till oss i publiken.

Komplexa rytmer och ett ständigt flöde av kommentarer och färgningar av hela trions musik. Snabbt, hetsigt spel med vänsterhanden, samtidigt som han kunde göra starkare markeringar med sin enda trumpinne. En helt fantastisk slagverkare och många i publiken var helt tagna av hans mycket personliga spel.

DSC 0550

Så trots att detta var en trio skapad för kvällen så lät musiken mycket samspelt. Självklart för att alla tre är suveräna musiker, men det visar också improvisationens inneboende musikaliska kraft! Man spelade ett långt första set som trio och efter paus gästades man av sångerskan Linda Pettersson som tillsammans med Mattias Welin tidigare arrangerat några gamla småländska folkmelodier, från början för komp av pianotrio.

Dessa tolkades nu mycket finstämt av Pettersson med fint understöd av Jazz Bara. Härlig timing och en vacker sånginsats, men hennes tonsäkra förmåga att vissla var helt överraskande för mig. Pettersson återkom sedan i ett mera konventionellt extranummer som även det lät mycket bra.

DSC 0602

Återigen, en helt underbar kväll och musikupplevelse i Alvesta! Tjugo år till om jag får be!!

Text: Jan Strand
Foto: Bo Granefelt

Alvesta Jazz & Blues 2 nov 2013.

Älgjazz: Marina Hansson vo, Filip Hallqwist g, Otto Johansson b, Elias Jakobsson dr.

Jazz Bara: Örjan Hultén ts ss, Mattias Welin elb, Petter Berndalen perc, Linda Pettersson vo