AMANDA SEDGWICK QUINTET Shadow and act

AmandaSedgwickQuintet frontcover small
Recenserad i OJ 4-13

 

AMANDA SEDGWICK QUINTET
Shadow and act

Bean and the boys – River park towers – Leo´s waltz – Monochrome in blue – Escalading – Baltimore – Embraceable you – Reets and I – Shadow and act.

pb7 Records/Plugged records/tid 61 min
Dwayne Clemons tp, Amanda Sedgwick as, Leo Lindberg p, Kenji Rabson b, Moussa Fadera dr.
Insp i Stockholm 28 – 29 mars 2013.

Betyg 4: ••••

I den Parker’s Mood-liknande Monochrome in blue löper tonväven tätt, blått och böjligt ur Amanda Sedgwicks saxofon. En fin blueskomposition sammanställd inom gruppen. Sällan hör man blues effektueras så förtroligt och känsligt på ett svenskt fonogram. Detta utan att vara alltför välfriserad. Det är inte bara imponerande teknik med bebopgrund som exponeras utan klara och tydliga, vackra, tonbilder som spelas. Även om ivern är märkbar i de snabba numren så är musiken kontrollerad och tonerna väldisponerade.

Amanda Sedgwick har redan tidigare visat en improvisationsmässig skicklighet. Men här har hon färdats än längre i sitt musikaliska mognande. Spelet är tidvis förödande snyggt som i Gershwins ballad Embraceable you. Och det märks väl att hon äger kunskap om jazzmusikens utveckling sedan 1940-talet. Tänkvärt är också valet av kompositioner, exempelvis Coleman Hawkins Bean and the boys, pianisten George Wallingtons Escalading samt Bud Powells Reets and I. Alla tre med rötter i bebopepokens 40-tal.

I övrigt har Amanda Sedgwick själv komponerat fyra nummer förutom den redan nämnda monokromen i blått. Musikerna runt henne är med på noterna oavsett tempo. Dwayne Clemons är en nutida bebopper som tidvis försöker kränga sig utanför skalformerna genom att ange toner som ligger litet vid sidan. Leo Lindberg har väckt stor uppmärksamhet med sitt pianospel.

Något som förtydligas i detta sammanhang. Han verkar inte ha några som helst problem med att anpassa sig till uttryckssätten hos de olika grupper som han hörs i. Han spelar klart och melodisk med högerhanden medan vänstern förtätar harmoniken och stödjer det melodiska uttrycket.

Kenji Rabson stabiliserar musiken med fint klingande basgångar och taktfulla solon. Moussa Fadera, en förhållandevis blygsamt spelande trumslagare, bygger spänning och balans utan att slå hårt och marschmässigt. Han ger musiken ett lyft och ett fint flyt.

Det här är en intressant grupp som utan att spränga ramarna ger en bild av jazzmusik där glädjen att musicera står högt i tak.

Leif Wigh